Livet stelnar i berget, lyser, Frestande i muserna om det dyker upp, Granskning-detta har också förtjusning, Kärleksfull på samma sätt som vilken varelse som helst.
Men det kommer också andrum, plåga, När livet inte stelnar i ett berg, Och bryter en byggnad i förfalskning, Som mejseln som går sönder i skulptur.
I gryningen, när solen går upp, Hoppet i själen lyser igen, Och kärleken kryper in i hjärtat.
För livet är en gåva som aldrig tar slut, Det fryser i drömmarnas ram, Och varje dag, igen, föds det på nytt.
Bunden vers (Sonett)
av Jeflea Norma, Diana.
Publicerad 2024-10-08 14:57