Melankoli

Järnekens koma sjunker ner till
de stora svarta penslarna som
en gång målade världens djup.

I januaris tystnads tomma grav
ekar ändå mina steg.
När jag går över namnlös jord.
Upplyst av stjärnor.
Nedtystad av kungar.

Efter femtio år kommer till
slut mitt födsloskrik.
Blommar ut över frusen mark.

Solnarr över jorden och
mångrevens skäck.