Blomman i ett sommarhus

Blomman blommar för en kort stund sen sluts hon i knopp igen. Om och om igen, år efter år. Hon vill förbli en blommande blomma. Den som förtjänar den fysiska omsorgen och kärleken för att kunna fortsätta stå där i full blom. Så hon kan vara den bästa versionen av sig själv i sin fulla prakt. Inte bara vara en blomma i ett sommarhus. Som står tomt och öde största delen av året. Bortglömd och undangömd i mörkret. Där hon sakta vissnar mer och mer. Där hon är ensam med en längtan om att bli ompysslad till liv igen. Hon håller fast vid hoppet om att det blir bättre en dag. Att hon får känna den närheten och värmen. Att hon får stå där i fönsterbläckets söderläge. Så hon får känna solens strålar som kramar om och omfamnar henne.  Beröringen som hon behöver varje dag för att ens kunna må bra. Kärleken som ger henne nytt syre. Den som håller hennes jord lagom fuktig utan att torka ut. Den som dammar av hennes blad varje dag så hon glänser och frodas. Den som ger henne näring så hon kan växa, gro och förgrena sig. Hon skulle ge mer än dubbelt tillbaka av tacksamhet, glädje och kärlek. Men den eviga väntan får blomman att tappa hoppet mellanåt. Kanske hon aldrig kommer få det hon vill ha och behöver. Då kan hon aldrig slå ner sina rötter i den där blomstrande ängen som hon drömmer om. Att få slå rot för gott, för där känner hon sig hemma för första gången. Vad ska hon annars göra? Vara i en förevig vinterdvala i jordkällaren i en lerkruka med ett smutsigt fat? Hon vill blomma tillsammans med dig där på den vackra ängen. Även när ängen är snötäckt och kall så kan hon bara se en blommande äng. För hon har dig vid sin sida och hon vet att där förblir hon. Då klarar hon all värdens kyla för det är du som är hennes sol. Så hon blommar året om. Dom får varandra att blomstra och blomma. Tillsammans.