AV ALLT JAG INTE ÄR.

Det är som om jag bär på en tyngd 
som jag inte kan förklara för någon, 
en mörkhet som kramar om min bröstkorg, 
och jag kan inte andas utan att känna den. 

Tankarna river sönder mig 
som vinden som slår mot ett träd utan skydd, 
och jag önskar att jag kunde skrika, 
men ljudet förloras innan det ens lämnar mina läppar. 

Det är som att vara ensam mitt bland människor, 
att stå i ett rum fullt av skratt 
och ändå känna mig osynlig, 
som om jag bara är en skugga av den jag var. 

Och när jag blundar, ser jag bara mörka bilder 
som inte lämnar mig, 
som ekon av allt jag inte är, 
allt jag inte har, 
allt jag inte kan nå. 

Jag vill bara försvinna, 
för att slippa känna,
slippa vara här, 
slippa vara jag, 
men jag vet inte var jag skulle gå 
om jag ens kunde lämna denna plats. 

Det är som att vara fångad i en kropp 
som inte längre känns som min egen, 
som om jag har blivit ett skal,
utan något att fylla det med, 
och utan någon att vara fin för.

Och ingen ser mig, ingen hör.
Det är som om mitt rop ekar i ett tomt rum, 
och jag vet inte längre om det finns något kvar av mig här, 
eller om jag förlorade mig själv,
för alldeles för länge sen.