Hur hade jag velat leva

De flesta jag träffat, säger en professor i palliativ medicin, önskar att de umgåtts mer med sina nära, rest mer och kanske arbetat mindre.

Han tror att människan delvis kan styra över när hon dör.

En gång i tiden önskade jag att jag hade kunna utrota alla mördare, skipat fred och rättvisa i världen och hjälpt bättre till med att ta hand om mig själv.

Kanske jag hade kunnat försökt ge mig mera fysisk kärlek men det där är inte alltid så lätt som man läser om här och där.

Jag hade nog velat behålla min högra hand men nåt jävelskap i mig fick mig att sätta ner den i skrotpressen.

Jag önskar dock inget mer nu
Jag tror inte på nåt.
Jag hoppas ingenting längre...hoppet är ett nervgift.
Än så länge vill jag bara leva...bara vara...vakna, vara, sova...drömma...jag vill drömma...jag tycker om mina drömmar...sen vill jag ha dig i närheten...inte för nära...inte för påträngande...inte för mycket...

Jag tror mig veta när det är dags att dö.
Min far hade legat på sjukhus tio dagar och vägrat mat, vatten och dropp.
Jag flög hem och la min hand över hans panna och kysste hans kind.
Dagen därpå flög jag hem.
På kvällen ringde min bror och sa att pappa dragit sin sista suck.
Han hade definitivt inväntat mitt besök innan han gjorde slag i saken.

Svärfar likaså.

Jag vet när jag blir oöverstigligt trött.
Äcklad över skiten.
Jag lärde mig tidigt min läxa att det finns inga lyckliga slut.