Hur utsatta och traumatiserade barn glider in i psyksjukdom och det är ingen i dess blinda och döva omgivning som lägger märke till det. Barn som till varje pris vill verka vara friska och normala för då är alla nöjda och glada. Vi måste tänka positivt och optimistiskt. Det ordnar sig alltid. Barn som blir mästare på att stänga av och förtränga vilket är en oslagbar drog att döva ångest. I självutplåningens dimma är man flummig och euforisk. Barn som skaffar sig en ny och perfekt alternativ identitet. Mamma som står vid spisen och tycker att livet är underbart. Vilken fin ny bil hon har köpt. Hela den destruktiva processen slutar i ensamhet och isolation i en lägenhet i ett miljonprogram och dess själsdödande arkitektur. Ett läger för ungdomar med psykiska problem. Förtvivlat ensamma ungdomar som tvångsmässigt utplånar varje tecken på ett sunt själsliv lyssnar på The Stooges, The Cure, Joy Division, The Smiths, The Doors och annan musik att fly från den outhärdliga verkligheten. Psyksjukdomen som är en besatthet som skrämmer bort omgivningen och den psykiskt sjuke som förnekar sjukdomen. Nästan hela Sverige sover i sin förträffliga och harmoniska trygghetsnarkomi och de som är vakna ses som konstigt annorlunda och uppmanas att ta sig i kragen, rycka upp sig och bli normala. Sverige är sunt och bra land. De psykotiska sammanbrottens outhärdligt svarta skräck och fasa surrealism av en överjordiskt omänsklig konstant tortyr. De mörka diaboliska krafterna har knäckt ännu en mänsklig själ och jublar. Chocken hos omgivningen. Att vara positiv och optimistisk nu är omöjligt. Vidden av den här katastrofen är oändlig. Att försöka prata med den psykotiske är lönlöst. Psykiatrin är en gammal traktor som har gått sönder. Det finns ingen som kan göra någonting och varje dags inferno är en fullständigt outhärdlig evighet. Kärlek och medkänsla skapar bara mer stress, förtvivlan och ångest. Vart tog det sprudlande glada barnet vägen som byggde lego, lyssnade på ABBA och läste Tintin? Var är mitt barn frågar mamma som håller på att gå upp i atomer? Hennes son är en oigenkännlig zombie som mumlar någonting obegripligt och stirrar på någonting som inte existerar. Gud är död och allting är alldeles för sent.
Prosa av Johan Bergstjärna
Publicerad 2025-07-26 15:00
Dolcehalit
Den här texten går in på huden!
2025-07-26
iWDU
Det här är en otroligt stark och smärtsam text. Den känns som ett skrik från någon som stått för nära ett brinnande system, för länge. Du sätter ord på en verklighet som många blundar för – barnets osynliga kamp, samhällets svek och den totala ensamheten i psykisk sjukdom i efterdyningarna. Svårt att läsa, men omöjligt att ignorera. Tack för att du vågar skriva så ärligt och kompromisslöst.
2025-07-26