orkar inte förstå,
att ordflätan förringar de tankar som skulle ha förändrat,
ändå fortsätter jag,
du är ju så vacker att titta på,
det bränner till,
suger tag
och flyttar mina celler till ett ingenmansland
skulle ha kramat sönder din hand för länge sedan,
låtit det vackra blå fått existera mellan våra andetag
har istället låtit grönskan negligerats
och förälskat mig i svärtan som är en självuppfyllande profetia
ålning medels hasning genom snår av förångade förhoppningar,
så små att det är framkallande av blåögda sanningar i ett timglas
bakom molnen existerar ett vi,
som en liten mysstund bakom bristande pupiller,
som aldrig skulle erkänna
att vi egentligen var ämnade att ingå i gemenskap
men fegheten hånler genom transparanta plexiglas
och intalar det enda lögnen som förvanskats till sanning
att jag inte orkar förstå.
Prosa av Max Poisé
Publicerad 2025-08-19 12:14
sphinx
Det verkar som dikten ännu ålar och hasar vilse i snåren. Militarism är av ondo! Lyd andra order istället, snälla du. Och kanske denne läsare tänker att det kan vara någon metafor för mycket (tänker, men inte uttalar!) uppskattar ha texten. Bra!
2025-08-19
Dolcehalit
Djup och berörande text!
2025-08-19
Yrre
Berör djupt.
2025-08-19