Utan segel på väg mot intet

Jag är drivved.
På ödsliga vågor gungar jag,
Bort från den jag var,
Bort från fragment som driver åt andra håll.

Mot en enslig horisont, blodröd och eldig,
Skådar jag en samtid,
Målad i sorger av det förtida,
Skuggad i rädslor av det framtida.

Jag har tappat roder,
Tappat segel,
Tappat besättning,
Tappat den jag var,
när jag fortfarande orkade stå på klipporna
och yla min smärta mot havets krusande stormar.

Sagorna om Nils står åter oskrivna,
På nedklottrade pergament,
Undanstoppade i lådor,
Som lagt sig till rätta,
På botten av den ocean
I vilken jag gick i bitar.

Och med tusen melodier
i mina stela, kalla fingrar,
Sjunger jag ut de krönikor,
Som lovat frid,
Som lovat vila,
Som lovat hem.

Med tusen elegier i mina axlar,
Stretchar jag de sorger,
Som vemodigt spelar för mig,
De visor som vittnar,
Om att jag en gång fanns.

Jag är drivved.
På ödsliga vågor gungar jag,
Iväg från spillrorna av det fartyg jag sprängde
För att skydda mina kistor av pyrit.