En kulen och kall. En sån här natt som jag hatar. Allt står på ända och jag dricker ur min flaska. Det är på nåt vis en annan känsla än det brukar vara. Den här gången är det så, en annan känsla. Som om livet är på alla vägar bort från mej. Ölflaskorna under diskbänken, under soffan. Ibland all den där solen som äter upp torra gardiner. Toalettpapper vid sängen. En knullkompis på nåder.
Jonas sa att livet är på nåder och vad det innebar fattade jag inte ett enda av. Jonas är inte min knullkompis, han är bara på nåder. Går ut på balkongen och kulna natten bländar mej och jag längtar efter att stå på stenarna igen, i nätter och gränder.
Glansiga kullriga eller halkiga runda.
Svarta och solkiga. Som gardinerna. Som solen som jag minns den. Jag kliver över räcket på balkongen och sen dör jag. Sopas upp som slaskigt rådjur från under en lastbil. Nån spolar gatan sen dom lagt mej på en bår och alla som skulle saknat mej är nån annanstans. Dom säger att döden är som livet och att dricka för mycket av den skakiga alkoholen är som att bemyndiga evigheten med en blick. Dom säger så mycket. Så jävla mycket.
Så ser jag räcket däruppe. På balkongen. Ser genom ögonfransar blodiga och genom ögonlock spruckna och stirriga och en likbil far förbi. Han fick ingen körning för jag dog inte men kommer att göra det snart.
Som alla som lever.
Prosa av Han som går långsamt i regnet igen
Publicerad 2025-10-21 21:49
Sanningsägaren
Ja, dom säger ju det. Alla jävlar som lever.
2025-11-09