Glöden har nästan slockat
Jag tvekar ändå
Vill inte lämna
Rör lite bland de förkolnade pinnarna
Allt är tyst
Ingen kamp
Inget löfte
Jag är inte fången
Ingen håller mig kvar
Men ändå är jag inte fri
För hur kan människan vara fri någonsin
När allt hon kan bero på är sitt eget förnuft
och förnuftet inte är något annat än berättelser om vad som varit
och drömmar om vad som ska bli
Det är lätt för den som inget äger att säga att det enda som finns är nuet
Men jag minns stormarna i de gråa nätterna
hur varje ord kunde välta ett bord och hur luften mellan oss vägdes för att kunna avgöra vad som skulle ske i nästa stund
att tilliten mellan oss bars så försiktigt som en bricka med frukost på bara fötter ut i gräset
Jag vet att det inte är bara mitt ansvar att laga och vidmakthålla
Jag vet att det inte är mitt fel att tiden inte består
att eld brinner ut
att hus förfaller
och att människor man önskade ha hos sig för evigt,
och därför tog för givna, försvinner
Träets doft i ett gammalt hus
Tända ljus på en skogskyrkogård
Du väger inget längre
Du andas som marken efter regnet
Inte hoppfull
Inte förtvivlad
Men sann
Fri vers (Prosapoesi)
av HannaLindahl
Publicerad 2025-11-01 10:54
Eva Langrath
En dikt som tar tag i mig , den är för mig en vandring i det föränderliga livet och samtidigt en uppgörelse med ett inre jag. Jag tycker så mycket om det viktiga slutet som ger hopp. "Du väger inget längre Du andas som marken efter regnet Inte hoppfull Inte förtvivlad Men sann"
2025-11-17