Bild: AndLou
Hon var där och då hösten personifierad i ett skimmer, ja, i ett sprakande gyllenrött färgfyrverkeri, från det guldbruna och sedan i rakt nedstigande kulörer, där på skogens ännu vidöppna och orörda kanvas.
Det var som om världen höll andan omkring henne, som om årstidens växlingar stannade upp för att se henne passera. Varje löv som föll tycktes röra sig i en långsam, vördnadsfull båge, som om naturen själv försökte efterlikna hennes stilla värdighet.
Och jag stod bredvid, fångad i en känsla som var både sorg och förundran, som om all skönhet i världen just då bar sin egen undergång, där i alla dessa färgers fantastiska prakt.
Skuggorna som nu också färgade jorden, de försvann när regnet strilade ner, genom trädkronornas så kompakta lövverk, där i det svaga gula ljuset under eken. Regndropparna sjöng genom grenverket, en tyst psalm över allt som är på väg bort.
Det var som om himlen själv försökte lätta vår börda, tvätta marken ren innan mörkret skulle ta den i besittning. Och där, i denna skymningens katedral, stod hon som en stilla bön om att tiden skulle sakta in, om så än bara för några hjärtslag längre.
Hon snurrade runt och tycktes nästan sväva, färgernas flimmer reflekterades i hennes klarblå ögon, mungiporna darrade svagt i väntan på tårarna, dessa bilder som nu förevigades i mitt minne.
Hennes rörelse var som en sista dans med årstiden, en dans som bar både lätthet och tyngd i sina steg. Jag såg hur hon stannade upp, som om hon försökte ta in hela skogen i ett enda andetag, som om hon ville bevara allt, vinden, ljuset, färgerna, tystnaden, innan det obönhörliga tog vid.
Och i hennes ögon speglades något jag inte kunde mota bort, en föraning om att allting som är vackert, också kan bära en skugga av farväl. Ja för tårarna kom till oss båda den kvällen, i detta stilla och skimrande höstdis stod vi där och höll hårt i varandras händer, där i det som då blev vår allra sista höst.
Det var inte tårar av förlust, nej inte riktigt, snarare en stillsam acceptans av tidens gång, en melankoli som vet att inget stannar, att allt som strålar så starkt som oss ... också måste falna och blekna.
Vi stod där medan skymningen sjönk djupare in i skogen, och våra händer grep varandra som om, vår värme, kunde trotsa kylan. Det var då jag för första gången insåg, att varje avslut, alltid har en tyst föregångare, ett stilla tecken vi först förstår när det är för sent ... alldeles för sent.
Och den kvällen, i detta mjuka höstdis, blev både världen och vi lite tystare, lite skörare, men också på något märkligt sätt ... mänskliga.
Copyright © AndLou
Fri vers (Prosapoesi)
av AndLou
Publicerad 2025-11-19 00:12
Kungskobran
Så fint om hösten. Lyssna på poetens röst denna mörka höst Lyss på kärlekens röst låt den bli din tröst
2025-11-19
Dolcehalit
Som vanligt hög standard språkligt sett, och vemodigt om ett avsked, som berör! Snyggt!
2025-11-19