1.
- Petrus! Lena bråkar med mig!
Egentligen är hon Jelena. Kom som femåring från Ryssland. Familjen är kvar i Malmö. Föräldrarna har butik med ryska delikatesser och husmanskost och är sura för att de inte får sälja vodka. Juridikstudierna la hon av med, något som hon inte har berättat för dem. Hon är sur på mig. Vi ligger på ön och kollar teve. Hon vill alltid ligga på min arm. Ön är hennes idé. Två breda och tjocka sängbottnar med massa kuddar, färgglada lakan och överkast. Istället för soffa och fåtöljer. Mitt i rummet. Petrus ligger bredvid mig och bläddrar i paddan.
- Du måste inte kommentera allting, Sven!
Jag gillar det! ”Det skiter väl jag i!” säger jag ibland när vi får veta att Humbug AB presenterar programmet. Eller ”Fy fan vad hon ljuger!” när vi får veta hur vädret ska bli.
- Petrus! Nu gör hon det igen!
- Vill du jag ska krama dig? säger han, suckar och lägger sig nära. Vi ligger så en stund och Lena säger på skarpen att hon vill se det här. Jag smeker hennes mjuka mage, Petrus andas varmt i nacken.
Han har perfekt kropp utan att göra någonting. Bara helt naturlig. Fast hans är 13 lång och smal. Han hatar den. Min är 24 och lite grov. Jag är senig, säger han. Lena är knubbig. Det tycker vi om men hon vill bara banta. Vi sover och älskar tillsammans. Hon är sjukt förtjust när Petrus och jag älskar och njuter när vi far med händerna överallt på henne. Hon vill inte suga och vill inte att vi är i henne.
Vi bor på Kungsholmen i Stockholm i fyrarummaren som jag ärvde av mormor. Min sista anhörig. Mamma dog i hudcancer när jag var fem. Jag minns hur hon plågades och jag var rädd för henne. Hon ville ha mig nära hela tiden. Pappa dog året efter när hans patrull körde på en mina i Libanon. Konstigt nog har jag inga minnen alls av honom. Fotot säger mig ingenting. Jag hatade morfar som var en elak fan. Mormor blev mycket gladare när han dog några år senare i sviterna av prostatacancer. Det är snart ett år sedan hon gick bort. Knall och fall. Jag håller liv i hennes vackra krukväxter. Det enda jag är bra på. Hon kallade dem sina nära och kära. En stor hibiskus som inte får vridas, en agapantus och ett litet bonsaiträd som jag inte fick röra – men nu har jag läst på och ska inte göra mormor besviken – plus flera pelargoner som ska vinterförvaras nerklippta svalt och mörkt.
Petrus föräldrar bor i Gävle. Han berättar inte mycket om dem. Bara att gubben är lärare och mamma sjuksköterska. Hon ringer nästan varje dag. Petrus hummar mest och ljuger. Han ska hälsa på, lovar det, men det är så mycket just nu, jag älskar er, jag ber för er jag också. Han skulle bli kock och har inte berättat att han har lagt av.
Vi leker hela dagarna. Petrus delar ut reklam ibland, tvättar butiksfönster, spelar på Unibet. Jag latar mig. Kollar ibland hur det går för mina ärvda aktier. Lena försvinner då och då och kommer tillbaka med matkassar, gormar att vi är äckliga, duschar och vill vara i fred. Ibland skriker hon åt oss på ryska. Det är hon som lagar mat och kör med oss, för vi är lite slarviga.
Om en vecka fyller jag 21. Petrus och jag har gemensam fest för han fyller också 21 bara två dagar efter. Hur gammal Lena är vet jag inte. Hon vägrar berätta. Så vi firar alla tre. Hon har redan bestämt vad vi ska äta och vill inte att Petrus hjälper till med matlagningen. Jag har sålt aktier och har 19 000 kr på kortet, så vi ska ut och handla fräscha kläder. 4 juni idag. De vet inget ännu. Sex tusen var. Mina kläder duger. Tjugoettårig Aberfeldy ska jag köpa åt mig själv.
- Det där klarar han aldrig! säger jag när Jamie Oliver ska laga jättelunch på trettio minuter.
Prosa (Roman)
av Staffan Nilsson
Publicerad 2025-12-28 19:15