Som ett mynt med två sidor

Människan är som ett mynt med två sidor. En ljus, god och välvillig som på en sekund kan singlas till den mörka, mordlystna och glödande hatiska sidan. Du väljer själv vem du vill vara varje stund i livet, mindes jag att mamma brukade säga. Den ljusa sidan hade inte varit mitt förstahandsval i varje stund och den mörka sidan hade många gånger hjälpt mig att överleva i en mörk omgivning. Jag kände ingen ånger.

Jag trevade mig fram med stövelspetsarna bland ormbunkar, grankottar, oväntade stenuslingar och mjuka, slemmiga underlag som jag inte hade lust att identifiera. Det kompakta mörkret och regnet som aldrig verkade ta slut gjorde att den långa vägen kändes oändligt mycket längre. Varje gran såg ut som nästa gran som såg ut som nästa gran. I mörkret är alla lika.

Hur länge hade jag irrat runt i den regndränkta skogen? För länge.

Regndropparna jag nyss blinkade bort fick strax sällskap av hundra droppar till och alla deras kusiner. Tillsammans bildade de en klan som myllrade fram över ögonfransar, näsvingar, kinder och en frusen hakspets. För att sedan fortsätta i rasande fart nedför halsen och invadera insidan av tröjan.

Förbannelse och idiotiska påfund, svor jag för mig själv. Var det nödvändigt att ge sig iväg på den här resan? Valen jag gjort var nödvändiga för att överleva intalade jag mig själv, men de hade också drivit mig på flykt från tryggheten, det välbekanta och allt jag älskade. Kanske det här var den mörka sidan av myntet och kanske jag ångrade mig ändå, resonerade jag medan jag greppade efter en stödjande trädstam samtidigt som tårarna brände osynliga bland regndropparna.