Jag kupade handen kring tomhetens frö,
och viskade varmt in i dess stilla hjärta.
Luften darrade, en dimma steg.
Där växte en blomma, skör som en tanke.
Dess kronblad öppnade sig mot min blick,
vibrerande av energi, lika flyktig som morgonrodnad.
I dess sken såg jag mig själv andas
en pust, en röst, ett ursprung.
När dess färger bleknade, förstod jag.
Att det var mitt andetag, som formade blomman,
mitt andetag som gestaltade nuet.
Fri vers av Interlace_
Publicerad 2026-02-21 12:05
Skrivmaskin
Vacker.
2026-02-21