Del 1
Jag öppnade ögonen, gäspade och kollade klockan. 07:04. En jobbskada. Intill mig låg Kajsa, min fru, och snarkade dovt. Katten var redan vaken. Utanför sovrumsfönstret såg jag snöflingor tyst falla ned förbi de skarpt lysande gatlyktorna. Jag skulle behöva skotta. Men av okänd anledning kändes kroppen lättare än vanligt. Det enda som knarrade när jag reste mig, var sängen. Jag bestämde mig för att ta en promenad.
Jag gick nerför trappan till hallen. Satte mig ner på den slitna pallen och knöt skorna. Jackan hängde där den brukade, men handskarna var borta. Jag hittade dem till slut på hallbyrån. Kajsa måste ha flyttat dem när hon städat.
Fullt påklädd öppnade jag dörren. Jag låste, men behöll nycklarna i handen som säkerhet. Sedan gick jag mot skogen.
Det var kallt ute, under fryspunkten. Isfläckar under de nyfallna kristallerna fick mig stundtals att halka. En bit framför kom en man gåendes mot mig. Äldre till utseendet, men steget var för raskt för åldern. Precis när vi möttes vek sig kroppen på honom framåt som en trasdocka.
Han tog sig för bröstet, sa något ohörbart, sedan blev han stilla. Han var död. Åtminstone såg det så ut. Ögonen låg halvt öppna mot himlen. Snön lade sig på fransarna utan att smälta. Trots det fortsatte vinden att blåsa, snön att falla och jag att gå.
Väl hemma bryggde jag kaffet. Kajsa frågade vad jag gjorde uppe så tidigt – sa att jag borde ha väckt henne. Jag förstod inte varför. Och innan jag hann berätta om det besynnerliga jag upplevt under morgonen fastnade blicken på en fluga som planlöst slog mot fönstret. De borde sova vid den här årstiden, tänkte jag, och slog den sedan med handen.
Del 2
Senare under dagen tittade jag på lokala tio-nyheterna. Den neutrala uppläsaren började först prata om död och elände för att minuten senare upplysa om fredagens lastbilsmässa i Hallsberg.
Kort därefter knackade det på dörren. Det var Conny, grannen rakt över vägen. Han sa sig vara villig att skotta åt oss. Nonsens, svarade jag. Jag kan skotta väl på egen hand. Han log konstlat, utan att svara, sedan sa han något om förmiddagens nyheter. Jag ville påpeka att folk dör hela tiden och världen fortsätter trots det att snurra, men valde tystnad. Kort efter blev jag räddad av Kajsa, som ropade något från vardagsrummet. Jag stängde dörren, han gick.
Kajsa frågade vem det var. Jag svarade och följde upp med att fråga om hon hämtat in tidningen. Hon påstod att jag redan tagit in den. Och sant som det var sagt låg den där, ihoprullad på vedspisen. Farligt, tänkte jag, men sa inget. Datumet på den var dock suddig, så det var svårt att avgöra om det var dagens eller om hon misstagit sig. Jag bestämde mig för att läsa den senare.
Utanför sken solen, trots att man på nyheterna varnat för mer snö. Ge er inte ut i onödan, sa de. Jag var tvungen ut ändå. När jag kände efter i fickan hittade jag bara en handske. Måste ha tappat den andra under morgonpromenaden.
Väl ute hörde jag rödhaken kvittra under det lövlösa äppelträdet – livligt, tydligt, vackert. Jag skrattade till. Kent, min bror, sa en gång att han avskydde det ljudet. Tydligen stod Nova, grannflickan, och tittade. Jag tittade tillbaka. Snorunge, tänkte jag. Hon vinkade, jag gick.
Kajsa kom efter och påstod att jag inte fick gå ensam. Dumheter, sa jag, men lät henne ta mig under armen.
Gatlyktorna var ännu tända, trots att det var mitt på ljusa dagen. Kommunala skattepengar rakt ner i soporna, tänkte jag och kände hur det spände i kroppen. Kajsa kved till och skakade sorgset på huvudet. Hon sa något jag inte riktigt uppfattade och smekte mig varsamt med tummen på handen.
Vi gick vägen förbi kyrkan. Enstaka fotspår fram och tillbaka från gravarna visade att de döda fortfarande tar plats i vardagens bestyr. Jag valde dock att inte dela med mig av mina tankar. Och eftersom inte heller Kajsa hade något att säga, gick vi hemåt i tystnad.
Del 3
En vecka gick. Det var dags att gå igenom posten. Inga handskar hade kommit, men det fanns ett brev från polisen. Jag lade det underst i högen, sparkade av snön mot trappan, knäppte av mig jackan och gick in i köket. Brevet var konstigt formulerat. Jag undrade om de kanske hittat min handske. Nu spelade det dock ingen roll, nya var på väg. Brevet åkte därför i soporna. Vill de mig något kan de lika gärna ringa. Jag har inga ärenden åt det hållet.
Solen stod högt på himlen. Plogbilen hade plogat upp en hård kant av modd vid min uppfart. Jag ringde kommunen en gång för att påpeka det. Personen svarade trött att det ingår som husägare att hålla rent på sin uppfart. Jag sa att jag förstod och gick ut för att skotta. Den dagen skottade jag även åt Anita, grannen till vänster. Hon hade brutit benet för bara ett par dagar sedan och satt i rullstol. Hennes man hade gått bort för två år sedan.
Kajsa tyckte jag var snäll som skottat åt Anita, men bad mig vara försiktig. Hon frågade även varför jag bara hade en handske på mig. Jag svarade att jag tappat den andra och att jag hoppades polisen hittat den. Hon frågade först varför polisen skulle ha min handske, sen påpekade att polisen inte arbetar med försvunna vantar. Jag sa att det var en handske. Hon sa att det inte spelade någon roll. Då är polisen meningslös, tänkte jag. Man verkar lägga mer tid på de döda än de levande. Jag hann dock inte säga det till Kajsa. Hon hade bråttom iväg.
Två dagar senare fick jag ett samtal. Det var polisen. Jag frågade vad det gällde, men fick inget svar. Jag sa därför att de fick komma förbi om de hade frågor. Rösten tystnade, sedan ett hårt andetag innan den sa att de skulle komma under dagen.
Jag berättade för Kajsa om samtalet. Hon såg förvirrad ut, sen bad hon få kolla min telefon. Hennes tvivel på mina ord var förnedrande och skapade diskussion. För att bevisa min oskuld, lät jag henne till slut titta. Hon hade svårt att navigera i telefonen, men sa strax att hon inte hittat något samtal. Jag lät henne ha sin åsikt för att inte starta diskussionen på nytt.
Till råga på allt hade mina nya handskar inte kommit. Fanns ingen beställning under mitt namn, sa personen i andra änden.
Del 4
Tiden gick. Jag fortsatte vakna, men med en viss skillnad. Morgnarna var inte längre mina. De delades till stor del med Kajsa. Hon verkade ha ändrat sin dygnsrytm en del: tidigare morgnar och senare kvällar.
Hemgjorda köttbullar hade bytts ut mot fabriksrullade, och potatis hade blivit pasta. Hon kändes låg. Tystnaden låg än mer total än någonsin. I det stora hela fick jag dock mer tid till mina egna tankar och fastnade ofta i minnen. Vissa dagar försökte jag ringa Kent, men möttes alltid av tystnad.
Irritationen över att han aldrig hörde av sig skavde. Kajsa yttrade vid något tillfälle att han var död. Skitsnack hade jag svarat. Att vi sällan pratar, gör honom inte mindre levande. När jag sa det till henne tittade hon bara på mig. Jag höjde rösten. Hon grät.
Hon tog upp att hon önskat vi skaffat barn. Jag påtalade att jag inte önskade några och om hon ville ha barn, fick hon skaffa dem med någon annan. Hon tystnade. Tittade. Gick därifrån.
Del 5
Morgonen efter vaknade jag av att jag ramlade ur sängen. Jag skrek till. Kajsa vaknade och katten sprang ut. Jag blev tvungen att åka ambulans. Väl ute ur huset kunde jag se grannarna stå i fönstret. Snokade.
Efter timmar på akuten blev jag hemskickad med recept på en rollator. Och eftersom jag inte längre kunde köra, fick vi ta bussen. De hade visserligen erbjudit färdtjänst, men den förnedringen skulle de inte få utsätta mig för.
När vi kom hem möttes vi av Conny. Han tittade på mig, sa något jag inte noterade. Jag vände mig mot Kajsa. Hon log generat och sa att vi behövde gå in. Conny gick. Den kvällen åt vi mat framför tv:n. Färdiglagade matlådor. Smaklöst.
Del 6
Jag vaknade och tittade sömndrucket på klockan, 07:04. Kajsa sov fortfarande och katten låg vid fotändan. Jag drog händerna över ansiktet. Det satt löst. Orolig tog jag stöd mot rollatorn för att gå mot badrummet.
Golvet under mig gungade. Jag försökte säga till Kajsa, men var för torr i munnen. Gungande tog jag mig vidare mot toaletten. När jag skulle dricka ur kranen möttes jag av en främling i spegeln. Sedan högg det till och jag föll. Försiktiga fotsteg närmade sig. Det var Kajsa. Hon stannade precis framför mig. Kollade. Väntade. Men hon sa ingenting. Jag blundade. Det blev mörkt. Äntligen.
Prosa (Kortnovell)
av RobinG
Publicerad 2026-02-21 18:09