Bortom myren —
mera sankmark.
Regn som passerat
genom trötta lungor.
Uppåt, igenom.
Famlande efter grenar.
En vit fågel i dimman
närmar sig vaksamt.
Nu ska det nya växa
ur samma sargade rötter,
finna näring
i det som brustit.
Även detta ska ske
under kvävande tystnad.
Kan de strömma ur samma källa,
mötas i sin rörelse,
utan att jag dras ned igen av virvlarna?
Den som vadat i mörker
ser inte skillnad på skymning och gryning.
Fri vers av Syster Skör
Publicerad 2026-02-25 23:59