På Avdelning "Själsdöden" är kärleken inte särskilt närvarande. Väldigt svårt att skilja på en del personal och patienter. Läkarnas dåliga samvetes arrogans. Neuroleptikazombies som monotont hasar sig fram och tillbaka i korridoren. Det är som att de nödvändigtvis ska straffas för att de är så sjuka och utslagna. Det oerhörda påslaget av hibernal som gör att hela verkligheten blir förvrängt surrealistisk. Personalen som skrattar självgott i fikarummet. Ångesten på avdelningen som går att ta på. Ett katastrofalt och permanent undantagstillstånd som råder och att inte ha en aning om vem man är. Man är ett passiviserat meningslöst och hopplöst kronvrak som inte har någonting att leva för. Ens anhöriga som har slutat att besöka en för de inte känner igen en. Doktor Hård med sin stupida maktfullkomlighet. Den febrila dödslängtan. Ligga i sängen och stirra tak i timmar. Personalens distanserade iskyla. Den friskhet som man har förlorat minns man inte, bara ett tungt malande vacum i huvudet.
Ens så kallade livs konstanta och fullständigt outhärdliga tortyr och plåga. Man är född till att vara ett fiasko. Den obefintliga självkänslan .
Hur man förnedrar sig när man som en hund kryper för personalen och försöker att ställa sig in. Medpatienternas snurrande kaos och apati på samma gång. Omöjligt att föra en vettig dialog med dem. Språket som befinner sig i koma och hur man har blivit uppslukad av ett icke-vara. Man sitter fast i ett skruvstäd av förträngda och obearbetade supertrauman. Mammas kärlekslöshet redan på BB och hur man straffades hårt för småsaker redan i småbarnsåldern. Doktor Hårds nedlåtande predatorblick när han predikar att man måste sluta att skylla på uppväxtens omständigheter.
Hur man som barn tvingades sitta i den mörka kalla och trånga skrubben i källaren i flera dygn. Ens kristna föräldrar som hånskrattade åt en och örfilarna när man grät och hade kissat på sig och hade börjat att stamma. Den konstanta mobbingen i skolan från dag 1 och ända upp i gymnasiet. Hur lärare och andra vuxna undvek ens blick som att man bar på en mycket allvarlig och smittsam sjukdom. Hur man blev fastbunden vid ett träd i skogen och piskad med en stålvajer.
Det är i december 1966 och Sveriges ekonomi går på högvarv och medborgarna är så lyckliga. Är man inte stark, glad och tacksam så kan man hamna här på avdelningen. Pappa som var pastor fyllde badkaret med kallt vatten och tryckte ned mitt huvud när jag hade attacker av panikångest. Han läste högt ur Bibeln för att driva ut demonen ur mig. Mamma stod och drack grogg starkt valiumpåerkad och hejade på pappa. Sen var det mörka skrubben igen hela helgen. Min storasyster orkade inte leva längre och hängde sig i skogen 14 år gammal. Mamma och pappa som skyllde på djävulen.
Jag vägrade att gå till skolan till slut och hamnade på en ungdomsvårdskola där jag blev våldtagen flertalet gånger av en personal. Ingen trodde på mig när jag berättade. Jag fick min första vän i livet som hette Sture. Med honom kunde jag prata och berätta om mitt liv. När vi hade kommit ut så knarkade vi tillsammans och lyssnade på Elvis Presley. Mina föräldrar tyckte att rockmusiken var djävulsk och hamnade tillsammans med Sture i den mörka skrubben i fem dygn. En natt dränkte vi vårt hus med bensin och tände på.
Mina så kallade föräldrar dog lyckligtvis och jag hamnade i ett fosterhem i Kiruna som visade sig vara en översexuell sekt som älskade att våldföra sig på barn.
Doktor Hård ser på mig uppgivet med sina vattniga och omänskliga ögon. Det har börjat att talas om lobotomi för min del eftersom jag är ett fullständigt hopplöst fall som skrämmer de övriga patienterna. Jag är helt borta i huvudet. Doktor Hård njuter av sin orubbliga maktposition och av att kunna manipulera och plåga sina försvarslösa patienter. En dag på hans expedition så tar jag tillfället i akt och stryper honom. En vecka senare så blev jag lobotomerad. Nu är jag ingen och ingenting och sitter mest i en fåtölj och stirrar in i tomheten.
Min vän Sture har knarkat ihjäl sig. Personalen som försöker att undvika mig. Jag är en före detta människa som sitter i en ensamcell och lyssnar på radio. Jimi Hendrix och The Doors är klart bäst. Mentaljukhuset stänger 1995 och jag hamnar på ett boende med allmänt dysfunktionella, asociala, efterblivna och utslagna individer. Jag sitter på mitt rum och lyssnar på radio och har inte den blekaste aning om vem jag är. Skötaren Anita är i alla fall snäll, artig och omtänksam. Hon har läst Dostojevskijs Idioten för mig. Jag dog i september 2001 framför TV:n i dagrummet av en hjärtattack när jag tittade på nyheterna angående World Trade Center vars torn rasade ned i avgrunden. Jag kan varmt rekommendera döden som var underbart skönt och befriande. Jag heter Kjell.
Prosa av Johan Bergstjärna
Publicerad 2026-03-21 18:59