Pojken går med sina föräldrar från bergsbyn ner till storstaden. Det är högtid, en sådan som det talats om där hemma – påsk. Allt är nytt för honom. Människor överallt, trångt och varmt, dofter som inte finns i byn. I kroppen bor förväntan, glädjen och lusten att få vara med.
Mitt i sorlet förändras något. En man kommer gående genom folkmassan. Han bär på en grov träbjälke över sina axlar. Rösterna dämpas. Människor stannar upp.
Pojken ser honom.
Den slagna mannen är blodig, härjad, sorgsen. När han kommer nära viker kraften, och han sjunker ner på knä, i ögonhöjd med pojken.
Och så möts deras blickar.
Tiden tycks stanna. Det finns något i den blicken som pojken inte kan sätta ord på, men som han känner igen. Som om något öppnas, något heligt, något som bränner sig fast utan att göra ont.
Mannen reser sig långsamt igen. Kroppen är trött, hungrig, sargad. Med stapplande steg fortsätter han sin vandring. Runt omkring dem förändras stämningen. Några ropar och hånar, andra tystnar, tyngda av sorg. Det som nyss var fest har blivit något annat.
Pojken känner hur det vänder sig i kroppen. Han söker sin mammas hand. Hon böjer sig ner och håller om honom.
”Vem är han?” viskar pojken.
”Jag vet inte”, svarar hon.
Orden räcker inte längre. De behövs inte. De står kvar mitt i något som är större än de kan förstå – utan att veta, utan att kunna, bara vara med.
Vandringen fortsätter genom staden, mot kullen utanför. Någon säger att mannen heter Jesus och är från Betlehem. Pojken nickar stilla.
När de närmar sig förändras allt igen. Stämningen är hård, uppjagad. Soldater står där, främmande i sina kläder och med sina vapen. Pojken håller sig tätt intill sin mamma.
Tre kors reser sig mot himlen.
Han förstår inte – men ser tillräckligt. Människor uppspikade. Smärta. Något som inte går att ta in.
Han blundar, tittar, blundar igen.
Mamman orkar inte längre. Hon tar honom i handen och vänder tillbaka mot staden. Men pojken dröjer ett ögonblick. Han vänder sig om.
Och där – en sista gång – möts deras blickar.
Mannen ler svagt. Ett stilla leende, mitt i allt.
Pojken lyfter handen och vinkar försiktigt tillbaka. Något varmt rör sig i hans bröst. Rädslan släpper. Kvar finns nyfikenheten.
Den natten sover de hos moster. Staden är fylld av rykten om mannen som hängts upp på ett kors. Brödet i pojkens hand smakar torrt, som om det bär på något han inte förstår. Tankarna är hos mannen. Hur mår han? Har han ont? Hur länge ska han vara där?
Dagen efter är tung. De vuxna äter, sjunger och berättar om uttåget ur Egypten och om Gud som griper in. Pojken förstår inte. Han vet bara att mannen, Jesus, dog.
Tidigt den tredje dagen väcker mamman honom. ”Kom”, säger hon, och de går snabbt genom staden. Hon har hört något – att graven är tom, att Jesus lever.
Pojken springer.
När de kommer fram står några kvinnor där, skakade. Stenen är bortrullad. Ingen ser pojken när han smyger sig in i graven. Där inne är det tomt. Spår finns kvar, men kroppen är borta.
Utanför har allt blivit stilla. Pojken går ut ur graven.
Och så ser han honom. Lite längre bort – Jesus.
Levande.
De möts igen.
Samma blick. Samma närvaro.
Jesus ler och lyfter handen.
Pojken vinkar tillbaka.
”Vem vinkar du till?” frågar mamman.
Pojken ser på henne.
”Till Jesus.”
Prosa (Kortnovell)
av Leif Daniel Isaksson
Publicerad 2026-03-29 08:41