Det psykotiska sammanbrottet är som en överhettad skenande kärnreaktor som slutligen exploderar och sen existerar man inte varken psykiskt, själsligt, mentalt, intellektuellt med en totalt utslagen kreativitet och minnet som är raderat. Som en surrealistisk sorts zombie irrar man omkring och skrämmer slag på människor vilket får ångesten och förvirringen att eskalera ytterligare. Att vara ingen och ingenting. Att inte stå ut med att vara ensam samtidigt som all gemenskap och dialog är omöjlig och fullständigt meningslös. Konstant skräck,
fasa och svart förtvivlan under ett år som känns som en evighet. När omgivningen är psykiskt utmattad återstår endast ensamhet med TV:n för att kapa topparna av den outhärdliga overklighetskänslan och jaglösheten i nya lägenheten. Inte ens att dränka sig i Svartån klarar man för man är en så äcklig, värdelös och misslyckad 22-åring utan vare sig något förflutet, här och nu, eller framtid. Psykiatrin är ett dåligt skämt och socialtjänsten har inte resurser. Det är i juli 1987 och det är elva år sen ens pappa begick självmord som man bara förträngde och stängde av för det fanns ingen att prata med och den nya styvpappans mobbing vilket ledde till att man förträngde och stängde av oron och ångesten ännu mer frenetiskt som en underbar drog att bli så där konstigt euforisk och uppsluppen av i kombination med rockmusik och bristande verklighetsanknytning. Ens äkta jag är i ett chocktillstånd medvetslöst och livet är en dröm. Man kan inte påverka den surrealistiska händelseutvecklingen. Man kan inte få stopp på sin styvpappas svarta pedagogik och arrogans. Någon riktig mamma existerar inte. Man lär sig att förställa sig och verka välmående, stark, glad och tacksam. Det psykotiska sammanbrottet är som en överhettad skenande kärnreaktor som slutligen exploderar och sen existerar man inte varken psykiskt, själsligt, mentalt, intellektuellt med en totalt utslagen kreativitet och minnet som är raderat. I förträngningssamhället inträffar sånt här då allting på ytan ska vara så perfekt och trauman, ångest och annat ohanterligt stoppas undan och så springer man mot en framtid med nya fantastiska möjligheter. Är det så konstigt att så många mår dåligt i dagens Sverige? Jag blev räddad av en kvinnlig ängel genom kärlek och sanning i augusti och september 1987. Sen kom den av den medelmåttiga psykiatrin odiagnostiserade bipolära manin i början av november och gjorde mig till en helt annan person när jag liksom svävade fram över trottoarerna i en egocentrisk högfärdighet. Så höll mitt liv på med vissa bättre perioder men det var omöjligt att bygga ett starkt och vettigt liv. 2008 fick jag antipsykotisk medicin och 2014 fick jag äntligen diagnosen bipolär sjukdom och medicinen lithium. 1991 i juni exploderade den posttraumatiska och psykosomatiska trötthetssyndromet i min kropp och det lider jag av än idag. Människor och samhället måste finnas där för de traumatiserade barnen med stöd och all tänkbar hjälp. Det håller inte att tänka positivt och optimistiskt med en passiv och dysfuntionell det ordnar sig-attityd. Barn och ungdomar begår självmord, knarkar och dras in i kriminella gäng. Mörkret äter omkring sig. Samhällets konstanta Formel 1-lopp och bilar som står trasiga i depån och det finns varken tid eller resurser att laga dem. En kvinna som lider av ett allvarligt trötthetssyndrom och tillbringar 23 timmar per dygn i sängen med mörkläggningsgardiner. Människorna som förväntas att anpassa sig till samhällets krav och villkor, inte tvärtom. Självmordsvågen, ca 1500 varje år i ett välfärdssamhälle av trygghet och harmoni. Politikernas skenhelighet och ignorans. Barn som rabiata och lyckliga hänger sig åt destruktivitet, död och undergång. Den akuta bristen på kärlek och medkänsla, ett euforiskt mörker att bosätta sig i och trivas. Att totalt oälskad och bortglömd sitta i sin etta i miljonprogrammet hög av hat och bygga en fantastisk bomb att smälla av i ansiktet på de självgoda, maktfullkomliga och likgiltiga föräldrarna och makthavarna. Det psykotiska sammanbrottet är som en överhettad skenande kärnreaktor som slutligen exploderar och sen existerar man inte varken psykiskt, själsligt, mentalt, intellektuellt med en totalt utslagen kreativitet och minnet som är raderat. Vart tog det friska, lekfulla och glada barnet vägen som älskade att bygga lego, lyssna på ABBA och äta mammas delikata köttbullar med hemmagjord lingonsylt och se serien Den vita stenen på TV? Hur kan en pojke bara upplösas och försvinna och det är ingen som saknar honom? Hur kan livet vara så hårt, grymt och skoningslöst? Människor som tänker positivt, optimistiskt och ser det som de vill se med en det ordnar sig-attityd. Barnet som verkligen krisar i sitt livsavgörande skarpa läge och de vuxna som har fullt upp med annat. Barnet som svarar med utstuderad självutplåning under år efter år. Man är fullkomligt övertygad om att allt är bra i familjen. Det finns inga som helst problem och alla är välmående och glada. Barnet lånar mammas gula Golf på fyllan för att köra ihjäl sig. Då öppnar sig avgrundens käftar med en eskalerande gränspsykos rakt in det gränslösa mörkrets kaos. Att 1985 i maj sitta i en etta i det otroligt avskyvärda miljonprogrammet och lyssna på The Stooges och The Smiths och bara vänta på det psykotiska sammanbrottet. Att älska, se, och förstå de traumatiserade barnen och ungdomarna och att gå in för det till 100 procent. Att tända ljus i mörkret av tro, hopp, kärlek och sanning. Att få se ett barns leende igen efter en lång tid av depression. Det är oslagbart. Det känns som ett mirakel.
(Bilden är på mig 1969 då jag är fyra år gammal.)
Prosa av Johan Bergstjärna
Publicerad 2026-05-10 14:13