”Men för vad dem krigar?”
Dikt: ”När oljan brinner, brinner också samvetet”
”Men för vad dem krigar?”
den frågan jag ställer är inte bara politisk, den är existentiell.
Och den kommer alltid tillbaka när man skriver om bistånd, vapen, miljarder som rör sig över kartan medan människor rör sig mellan ruiner.
”För vad krigar de?”
De säger att krigen handlar om territorier,
om olja som stiger i värde
när människoliv sjunker.
De säger att det handlar om säkerhet,
om strategier,
om kartor ritade av händer
som aldrig hållit en spade i den jord
där bomberna faller.
Men du frågar det som ingen budgetpost
kan svara på:
För vad krigar de?
För en idé?
För en flagga?
För en marknad?
För en framtid som redan brunnit upp
innan den hunnit börja?
Och medan de krigar,
räknar andra sina vinster.
Oljan stiger.
Aktierna stiger.
Vapenfabrikerna sjunger sina metalliska psalmer.
Men människorna —
de som flyr,
de som förlorar,
de som begraver —
de krigar inte.
De överlever.
Och kanske är det där
din fråga egentligen landar:
Hur kan världen fortsätta tala om vinster
när förlusten är det enda som syns?
Dra åt helvete med dina vinster!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
”Borgerlig vigsel i krigets tid”
Till helvete med era inkomster, era glänsande staplar som växer av andras ruiner.
Ni kallar det borgerligt, som om ordning och papper kunde dölja blodets alfabet.
Ni talar om äktenskap som om världen fortfarande hade två hela händer att hålla ihop med.
Men kriget — det går alltid före bröllopet. Det spränger ringarna, skriver om löftena, gör änkor av brudar innan musiken ens hunnit börja.
Och ändå räknar ni vidare, som om siffror vore heligare än människoliv.
Jag säger: låt era inkomster brinna tills ni minns att ingen valuta i världen kan köpa tillbaka en förlorad människa.
Dra åt helvete med dina vinster!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Norge räknar sina vinster i skuggan av ett krig där andra förlorar allt. Oljan stiger som en mörk sol över Mellanösterns ruiner — ”olja och gas blir enormt mycket mer värdefullt när det blir krig”
Och Jan Egeland, den gamle humanitären, står mitt i stormen och säger att rikedom är en skuld man måste bära. Att den som tjänar på eld också måste släcka den.
Han minns hur Norge gav 75 miljarder till Ukraina när världen brann i öst — ”det menar jag är rätt och rimligt” och han frågar varför hjärtat skulle slå svagare nu när andra ropar efter vatten i öknen av förlorade hem.
Sverige står bredvid, med sina fabriker av stål och krut, och tjänar på vapnens ekon — ”Sverige tjänar på de ökade intäkterna från vapenproduktion” men skär i biståndet som om världen blivit mindre sårbar och människovärdet mer förhandlingsbart.
FN räknar procent som fallande stjärnor: 23,1 ned ett historiskt ras — ”tidsandan är inte god för oss som tror på internationell solidaritet”
Och ändå, i denna tid av kalla händer och varma vapen, står en röst kvar:
att den som tjänar på krig måste ge tillbaka till livet. Att solidaritet inte är en lyx utan en skyldighet när världen brinner.
Barndomens uppoffringar, dagens cynism!
- och den brutala frågan:
Vad har vi lärt dem?
Barnen som bar våra skulder
I min barndom sa de
att varje sparad lei
var ett steg bort från krigets skulder,
att landet måste betala sina skulder
som om framtiden var en skuld
vi alla föddes med.så vi blev emigranter under Ceausescu, efter Europa Unionen,men aldrig fri och lykliga, nu under NATO som slukar alt för ägen logistik interese
Varje uppoffring var helig,
ett ljus i mörkret,
ett löfte om att landet
betydde allt.
Men nu —
landet är skuldsatt igen,
och uppoffringarna
har blivit bistånd
till någon annans krig.
Och barnen…
barn mellan tio och femton
faller som tysta stjärnor
ur en himmel som ingen längre
orkar titta upp mot.
Fyra procent fler i år.
Fyra procent fler
som inte orkade bära
det vi aldrig borde lagt
på deras axlar.
Vad har de hört?
Vad har de sett?
Att vinster är heligare än liv,
att dignitärer räknas
men barn inte gör det.
Jag säger:
ingen generation ska dö
för att vuxna glömde
vad värdighet betyder.
Och ingen barndom
ska offras
för att världen
älskar sina inkomster
mer än sina barn.
Bunden vers av Jeflea Norma, Diana.
Publicerad 2026-05-19 17:46