Ormens Tunga

Som ormens tunga viskar du skuld och skam djupt in i mitt huvud,
för att dölja ditt eget begär och vinna makt över mig.

Festen slutade klockan ett,
men du snubblar in på morgonkvisten i solens ljus,
när jag frågar vad som hänt,
du slingrar dig kring sanningen,
tills du tillslut erkänner att du delat buk med en annan.

Jag tar barnen med mig och kör fem mil till närmsta fjäll för att vandra och driva bort de tunga tankarna med hjälp av barnens skratt på fjällets topp,

Timmarna går och jag vill ej vända hem för att möta den orm som med sin tunga en gång förgiftat mig på samma vis,
men med skulden tung på mina axlar, fått mig att tvivla på mig själv.

Den här gången tar jag av mig den skuldblöta skjortan och hänger den på tork
och kapar ormens tunga som länge lurat mitt sinne i skuggor och gift.

Nu när jag dumpat de tunga tankarna på tjugosjumeters djup i sjön,
och fyllt huvudet med annat,

så känns livet som en liten näverbåt som stilla men envist hittar sin väg ner för bäcken som ringlar sig mitt i byn.

Nu är ormens tunga kapad,
men stumpen är vass och söker ännu ett grepp för att såra mig,
men ju mindre man bryr sig,
desto ondare blir det i ormens egen tunga.

Som ormens tunga kan den skicklige lägga skuld och skam på någon annans axlar och leva gott på just dig,

Se upp för den sluga ormens tunga,

Se upp för den som på någon annan vill lägga skuld för att själv klättra på ens rygg och trycka ner dig i skulden och skammens träsk.