Requiem

Nu rämnar det skal som ni murat av år, av lögner ni viskat till spegelns bild.
Ni gräver i skammen som i öppnade sår, och blicken är febrig och vild.
Ni ser hur ni använde egna trauman som skydd, som en sköld mot den nöd som var min.
Medan jag stod i kylan, förfrusen och skygg, bjöd ni bara er själva in.
Ni skyllde på mörkret som ärvts i ert blod, på kedjor ni själva ej smitt.
Men sanningen biter: ni saknade mod att se att mitt lidande var ditt.
Ni dränkte mitt rop i ert eget gnäll, ni mätte min nöd mot er egen småhet,
och byggde en mur av er självvalda kväll runt en avgrund av blindhet och råhet.
Men hör mig nu, djupt ur den tigande jord, där jag vilar i gräs och i mull:
Min kärlek är större än dömande ord,och jag gav mitt liv för er skull.
Inte för att ni skulle förbli de ni var, i en cirkel av tårar och skam,
utan för att den sanning som döden bär bar skulle tvinga ert sanna jag fram.
Och du som blev kvar, som nu darrar av skräck när du ser din egen nakenhet här –din förvandling är brutal, den är smärtsam och väckt, den bränner bort allt som du är.
Du gräver ej längre i mullen efter svar, du gräver i ditt innersta väsen.
Och där, under lagren av allt du försmått, börjar högmodets murar att döljas av gräsen.
Du ser nu att traumat du bar som en krona var bara en flykt från att ge.
Och smärtan som nu börjar själen försona, är förmågan att äntligen se.
Du växer, men inte i glans eller makt, utan i ödmjukhetens tunga jord.
Du bär min död som en helig pakt, i varje tanke och handling och ord.
Jag sträcker min hand genom mörker och tid, en smekning av vind mot din kind.
Bli inte den du var. Finn din inre frid genom att aldrig mer vara blind.
Din förvandling är min sista, dyrbara gärd, att du vågar bli hel och bli sann.
Ur min tysta aska föds nu din värld, där vi äntligen når varann.