Det finns inget moln

Det digitala är en illusion.
Det finns inget moln.
Det finns bara tonvis med brinnande het betong i öknen,
kylfläktar som vrålar dygnet runt,
och floder av diesel till reservgeneratorer som darrar av spänning.
Allt du äger,
allt du minns,
varje krona du tror att du har på banken,
vilar på en tre centimeter tjock glasfiberkabel
som ligger helt naken i leran på Atlantens botten.
Ett rostigt ankare som dras längs havets botten,
en hungrig haj,
en enda grävskopa på ett industriområde i Solna,
det är allt som krävs.
Vi har byggt ett imperium av ljus på en grund av glas och rost.
Satelliterna är bara plåtburkar med solceller,
de svävar i ett mörker som vill frysa sönder dem,
en solstorm, en nysning från rymden,
och de blir till dött skrot som faller utan mål.
Det krävs ingen armé.
Det krävs ingen meteorit.
Det räcker att temperaturen stiger i tre chassi-skåp i Frankfurt.
Det räcker att en algoritm slår över på noll.
Och plötsligt står du där.
Skärmen i din hand är bara en mörk, död bit glas.
Det finns inget nät. Det finns inga pengar.
Butiksdörrarna går inte att öppna.
Pumparna i vattenverket har stannat.
Det digitala trolleriet rinner av oss på en sekund,
och kvar finns bara betongen, kylan,
och insikten att vi är tre dagar ifrån att slåss om tändstickor.