Jag vandrar planlöst till min ungdoms boning. Där står huset som fanns där när vi föddes, och likt ett uråldrigt berg kommer det bestå, när vi sakta vandrar mot dödens famn. I lägenheten på gatan Granit, där jag förälskade mig i dig, där jag grät då vår kärlek krossades och blev till sten.
Jag står där vid porten och kikar ibland, försöker att se dig där inne, fast du aldrig var där. Huset står kvar, men när jag ser in i porten, ser jag inte längre dig och mig, jag ser vår kärlek, som försvunnit, i det förflutna.
Prosa av Conflicted poet
Publicerad 2026-06-16 22:53