Missförståndet är det förstånd jag har mest kontakt med. Tro det den som vill. Det brukar finns vissa beröringspunkter med hur andra ser på tillvaron. Bara att jag inte helt delar dem. Min egen syn på verkligheten är differentierad.
...utom då jag befinner mig i prekärt läge.
Du vet, när en själv vaknar av att det luktar brandrök
och jaget trevar sig ut ur bostaden,
som inte tillhör en själv förvisso, utan en bekant.
Då jag sedan står ute på gårdsplanen och
inte ser huset stå i ljusan låga, utan besviken över att
höra om orsaken. Jag menar, om jag skall
behöva vakna mitt i natten i ett för mig som obekant hus
och behöva ta mig ut genom ett som kompakt mörker.
Om jag nu skall behöva göra mig allt besvär
med att välta möbler eller en vas av gammalt Mingporslin
i hallen. Hur deppigt kan det då inte kännas
om huset jag tillbringat en del tid i, inte kan brinna ned
till grunden och före det stå i en spännande
ljusan låga, med exploderande fönster och tillfälle att
kunna se hur lågor slickar det trä villan ju
verkar som att vara byggt av. Såvitt det nu inte är av synligt
gult eller ljusbrunt tegel, som mjölkchoklad
ungefär. Faktum är att just choklad brukar kunna nämnas
stundom i olika filmer. Det finns människor
som har krav på handlingen i en film, även om just jag
inte brukar göra de skillnader som exempelvis
om det förekommer just choklad eller inte i dem.
Gemensamt för filmer för barn över femton år,
brukar vara att någon tänder en cigarett i dem.
I barnfilmer ser en själv sällan att någon röker eller tar sig
ett glas öl, vin eller sprit, tänder på eller sniffar kokain.
Det är nog en av de detaljer vilka skiljer
film och teater, när det gäller just olika åldersgrupper åt.
Sista jag var på Folkoperan, på Hornsgatan,
ett stenkast från Mariatorget på Söder i huvudstaden,
var det inte en själ på scenen som rökte.
Kan ha varit pjäsen 'Tre systrar' som väl kom som bok först.
Fast den skulle de förstås inte kunna visa nu,
efter den där specialoperationen. Med tanke på det.
En del människor tjatar om att det inte verkar går att stoppa
kriget. Inget konstigt med det. Är det en specialoperation
så inte sjutton går den att sätta p för,
om någon fortsätter envisas med att kalla den för ett krig.
Det vore ju som att försöka stoppa
'Andra världskriget' genom att kalla det en skärmytsling.
Eller som att få ett bolag som tillverkat tuggummi
precis hur länge som helst, genom att göra ett annat tuggummi
i ett annat företag som något snarlikt.
Att i konkurrensens namn få det första företaget att först gå
i konkurs och när det brakat samman,
sluta tillverka det där andra tuggummit när 'operation sabotage'
gjort sitt. Men sådan är branschen,
den verkar ha tanken och metoden att 'härska och söndra'.
Ungefär som att ett land eller stat startar krig
för att dölja någonting annat. Så går det till här i världen
helt enkelt. Vill någon försöka få något att se ut
som ett missförstånd, så 'bränn ned skiten bara', som min far
aldrig brukade säga. Så blev han aldrig diktator,
stassminisser eller en stjärna vid operan i Italien heller.
En del människor blir lärare istället.
Prosa (Fabel/Saga)
av lodjuret/seglare
Publicerad 2026-06-24 10:32
Marita Ohlquist
Mycket att tänka på här.
2026-06-24