Den största orsaken till att jag ser ut att fastna i gamla mönster är nog inte i huvudsak sorgen över det jag förlorat i mig själv och i relation till andra . Det är den inre konflikten med den samtid och dess kultur jag levt i. Dess signaler omkring mig som ständigt propagerat för att jag är offret. Att jag är ofärdig, trasig, beroende. Visst, vi människor behöver medkännande kring det som är svårt. Men lika mycket behöver vi också de likvärdiga fundament som berättar om allas vår exklusiva oersättliga värdighet.
Jag lever i tron om våra inre valda kalejdoskåp. Där tillvaron vänds nerifrån och upp, oavsett hur klumpen i maggropen träter inom mig vid dagens slut. Livet må få te sig hur fattigt, oattraktivt, ursinnigt och kaotiskt som helst på utsidan- men där jag alltid efter ännu en dag kan skänka mig landning i ett annat perspektiv. Det där livet reflekterar tyst och sansat bredvid att: " Hey, detta var ännu en dag där du fanns bjuden till världen. Som den medmänniska du aldrig svek i sin roll. Som den ändlösa brunn av kännande, älskande, varma, aldrig kapitulerande resurs du faktiskt alltid varit för din värld..."
Det farligaste kring destruktiva handlingar och vad som från roten orsakat dem är nog inte personens eget grundläggande tankemönster i sig. Det är allt annat omkring som så flitigt i blindo har tvingat dem att var ny dag ta samma form.
Det är nog det som är i grunden sedan urminnes tider den kvinnliga superkraften. Den kreativa, där dess älskande frö från barnet hon en gång födde brukar ett sorts hantverk i sinnet. Det som behöver virka nya hjärtan, nya världar i en nation, ett folk, en gemenskap som måste hitta fred. Den feminina superkraften är nämligen nyfiken. Den ger aldrig upp om de alternativa mönster som döljer sig mjukt bakom de vassa och kantiga. Det följsamma och mjukt, behagligt landande. Utan dessa medel, hade aldrig världen gång på gång återhämtat sig från de fruktansvärda fasor allt meningslöst krig orsakat.
Jag lever i ett inre landskap, där mitt inre kalejdoskåp träget flätar vidare. Stillsamt, följsamt och mjukt. Böljande med vågors kluckande läten, med minnen av ett litet gnyende barn som nyss vaknat i vagnen utanför. Ja, det är inte sorg. Det är inte det jag fastnat i. Det är det kapabla som finns vid min sida. Den mjuka verktygslådan.
Övriga genrer av Drömmar och tacksamhet
Publicerad 2026-06-25 04:41
Jeflea Norma, Diana.
VUXEN/ En människa står mitt i samtidens brus, där kulturen vill göra henne liten, bruten, formad till ett offer. Men inom henne finns ett stilla rum där värdighetens röst överröstar allt. Där skiftar hon perspektiv MED PRINCIPER som i ett kalejdoskop och återtar sin plats i världen — inte som den skadade, utan som den skapande, den som väver nya mönster av sig själv. DEN ÄR en poetisk, filosofisk, personlig essä.
2026-06-25