Kanske när natten blir dag och dagen natt,
när skratten blir gråt och när gråten blir skratt.
Ska jag en dag lyckas glömma det jag tydligast minns –
att jag inte är hos dig och att du verkligen finns.
Kanske när vintern blir sommar och våren blir höst,
ska jag glömma ditt leende, din blick och din röst.
Så ska jag en kväll lyckas somna utan att sakna dig,
och en natt bara glömma att du inte finns hos mig.
Kanske när drömmen blir verklighet och verkligheten dröm,
ska du laga mina sår med osynlig söm.
Så ska jag vakna en morgon någon annanstans,
och ha glömt mina drömmar och att du verkligen fanns.
Fri vers av Sorgmantel
Publicerad 2006-09-18 21:54
systra
Mycket vacker text...Förstår dig, denna eviga vånda att aldrig glömma, men alltid villja, iaf när det behövs
2007-08-30