I detta vatten som flyter
under i älven
är själva strömmen
ovanför är solglittret
där leker kanske barnen
ovetandes
om den yttre verkligheten
hon var en gång ett sådant barn
men någon stjäl hela tiden
om och om igen hennes barndom
gång efter annan
är det vad som sker
det är som om det hände
just henne var gång
det är så det känns
som om hon var ensam om
att vara där
i snålblåsten och regnet
drunknande i tyst gråt
över vuxenvärldens grymma jag
Fri vers av lodjuret/seglare
Publicerad 2006-11-02 18:44
ej medlem längre
att en poet kan skriva nåt sånt här kan man kalla paradox..
2006-11-03