Du blinkar åt mig från varje snår;
du kallar på mig med stumma rop.
Du sjunger för solen där högt upp i åsen.
Du läker de sår som vår och år
har samlat ihop.
Jag hör dig locka med klarstämd röst.
Jag svarar dig från var stig jag går.
Jag sjunger för natthimlens svartaste stjärnor
den sången som höst i bröst
har gjort så svår.
Du var ett skogsrå
i mina drömmar
jagande mig i värmländska skogar.
Men det var min jakt
och mitt Värmland;
och när du vände ryggen till
var du slät och fin under ditt långa hår.
Fri vers av Unnarvarde
Publicerad 2007-01-11 09:41