Adieu Monsieur
Detta blir det mödosammaste brev jag någonsin kommer att komponera – och det längsta.
Jag känner att det nu är dags att ta farväl av det som varit mitt livs saga – Ni Monsieur!
Många sagor har det blivit men den här har varit den definitivt bästa och mest givande - trots ett icke lyckligt slut.
Men alla sagor slutar ej heller alltid lyckligt – det vet Ni och det vet jag.
Det har varit fantastiskt givande för mig att få sända Er dessa mina brev genom åren och samtidigt få delge Er min tankar. Ni har enträget låtit mig hållas och aldrig gjort något större väsen därav – det är jag Er mycket tacksam för!
Jag tror att Ni kanske njutit lika mycket av att läsa dem, som jag av att skriva dessa mitt hjärtas rader - därom veta jag egentligen intet.
Lika lite som jag vet vad Ni i sanning anser om mig eller hur Ni faktiskt uppfattar mig som kvinna eller person. Ej heller vet jag vad Ni tycker om de alster jag skapat genom åren eller de gåvor jag sänt Er - vare sig de omfattar skrivarkonsten eller mitt måleri.
Det enda jag faktiskt vet något om är Era leende ögon när vi råkats, Er acceptans gällande min påflugenhet och Ert stora tålamod att låta mig hållas med mitt vurmeri – beträffande Er samt konsten.
Ni är en fantastisk man på många vis och en oerhört ståndaktig sådan…*Skrattar*
Kanske har Ni funnit mig mer pådrivande än vad Ni skulle ha önskat men detta till trots har Ni aldrig någonsin gjort mig till åtlöje eller tillrättavisat mig – tack för det Monsieur!
Å andra sidan har Ni heller aldrig besvarat något ifrån mig.
Ej heller uppmuntrat mina framsteg eller stått fast vid de ord Ni trots allt en gång lovade.
Allt detta sammantaget gör att jag nu tvingas att dra slutsatsen att Ni min herre aldrig någonsin varit det minsta intresserad vare sig av mig eller av mina göromål – i alla fall inte på något djupare plan.
Kanske har Ni känt Er smickrad av vad Ni ansett vara en tillfällig uppvaktning eller en liten flirt.
Kanske har hela saken för Er bara varit en lek – en lek med mina känslor!
Det vill jag helst inte tro Monsieur men som sagt; med Er vet jag ingenting!
Kanske har Ni inte alls haft någon som helst del i den här historien.
Måhända är allt bara ett diktverk, sprunget ur en naiv kvinnas fantasi.
Jag drömde möjligen den där gången då Ni spefullt blinkade med ena ögat mot mig och log med hela ansiktet. Kanske var det bara en fantasi då Ni frågade mig om jag skulle frysa om Ni öppnade fönstret bakom mig och sedan lade Er nästan raklång över mig för att nå fönsterhaken?
Måhända hade jag blott en hallucination den där dagen då Ni sprang emot mig ner för trappan och kramade mig innerligt - trots att jag inte begärt mer än ett ”Bonjour”?
Ja, så är det nog – enbart fantasier och slumpartade händelser som ser ut som rena avsikter.
Men Ni har inga som helst avsikter med mig Monsieur och har aldrig haft… hein?
Allt jag önskade var ett svar, lite uppmuntrande ord – en bekräftelse på att Ni såg mig och att jag kanske betydde något mer än bara en i mängden.
Jag har aldrig önskat mig någonting Ni inte skulle ha kunnat ge mig Monsieur och jag har aldrig menat att verka efterhängsen, kvävande eller besatt.
Visst, mina känslor har pendlat mellan Eros och Agape men det tror jag har tillhört hela denna ”skapelseprocess” som jag genomgått med Er som mentor och inspirationskälla.
Främst har Ni nog varit min biktfader! I mina fantasier har Ni blivit den länk mellan himmel och helvete som jag så länge sökt efter och Ni har nästintill också blivit den Gud som jag förhoppningsvis ännu tror existerar…
Jag har diktat ihop både det ena och andra om Er och trott mig verkligen känna Er Monsieur.
Nu så här i efterhand är det nästan skrattretande.
Jag har trott att Ni bland annat en gång funderade på att läsa till präst och jag har trott att ni har finskt påbrå. Också att Ni saknar Er döda syster förtvivlat (om Ni ens haft/har någon syster…) och att Er hustru är en bitter manhaftig kvinna som håller Er hårt under toffeln.
Allt detta och mycket mer har jag fått för mig genom andras antydningar gällande Er Monsieur och genom att lägga ihop diverse skvaller som jag själv tyckt passat väl med mina egna teorier angående Er person.
Ni ser ju själv Monsieur – Ni finns inte!
Allt är bara parafraseringar av en kvinnlig konstnärs livliga inbillningsförmåga.
Så medan regnet smattrar i natten här utanför och min väggklocka slår två slag, lämnar jag Er med kluvet hjärta och med tårarna strömmande ner för mina kinder.
Om det finns något uns av sanning i allt detta mitt skrivande så är det från och med nu upp till Er Monsieur att visa riktigheten om Er själv för mig.
Ni vet hur Ni kan nå mig och vilka ord Ni i så fall kan använda för att bevara Ert ansikte och Er alltid så korrekta attityd.
Jag kommer inte att vänta men jag kommer att finnas här om Ni tar ert förnuft och mod till fånga.
Till dess kan jag bara skriva
le mot…
FIN
Prosa (Novell)
av Carola Jeryd
Publicerad 2008-09-03 02:18
KristinaE
.. känslor, sorg och avslut - mycket väl skrivet!
2008-09-14
Phantom
gudars, vad känsloladdat! känner och förstår dina ord, din skrift, ditt brev. känner sorg och vemod i läsandets stund - känner med dig! det är så otroligt beundransvärt hur du formulerar dina meningar och bygger allt - känns ut i fingerspetsarna. kanske är detta slut början på något nytt...? kärlek till dig!
2008-09-09
Svante
Intressant. Känns som slutet på en epok.
2008-09-06
Jan Cederlöf
Åh är det adieu nu, tragiskt och känsloladdat. Dessa ypperliga brev - monsieurn måste vara helt utan öra för konst och text ! Själv har jag haft stort utbyte och stor glädje av dem.................. !
2008-09-04