hon klär sig i vintervitheten
vaskar guld ur nattvakar,
finner leenden som någon lämnat
på botten av sig själv,
brottstycken av samtal
förda i rum med mjuka mattor
lagda för att dämpa de kalla
marmorgolvets klanger
ser sig själv över axeln
betraktar orden som flyter
upp mot ytan
och hon inser
att det ofångbara,
i det odefinierade
är skatten hon äger.
Fri vers av _Mian_
Publicerad 2008-12-15 19:15
Loll
Denna gav inte bara en värdefull tankeställare, den var riktigt bra också!
2009-05-05
sister mary
Åh så vacker vinterpoesi att värma sig av i väntan på ljuset! Fastnar extra för "finner leenden som någon lämnat på botten av sig själv," En skön tanke att vi kan plocka upp leenden hos varandra i kylan :)
2009-01-21
Fredrik P.
härligt fångad miljö och poetens position... /och hon inser att det ofångbara, i det odefinerade är skatten hon äger./ tack, vännen!
2009-01-21
ej medlem längre
helt underbart. hur det ofångade får vara det som är...
2008-12-20
noname_realmind
Bara hur snyggt som helst... "...betraktar orden som flyter till ytan..." och resten mot slutet där - aj djust löööve it!! :)) (ofångbar - kuligt nytt ord! ;)
2008-12-16
Maria Zena Viklund
"och hon inser att det ofångbara, i det odefinerade är skatten hon äger" äkta värde, som du utmålar perfekt i denna vackra dikt!
2008-12-15