London.
Polisstationen.
29/5/09.
21:15.
Om en halvtimme skulle Robert slappna av hemma i sin tevesoffa med en ledig helg framför sig, trodde han. När han hade skrivit klart sin rapport och reste sig ur arbetsstolen, trycktas plötsligt en pistolpipa mot hans rygg. ”Rör dig inte”, varnade någon bakom honom. ”Upp med händerna.”
Den överrumplade Robert lydde. ”Vem är du? Hur kom du in?” frågade han nervöst.
Ett långsamt skratt som var otäckt följde och ökade tempot på Roberts hjärtslag ytligare. ”Jag har med ett meddelande”, svarade den okände mannen, en mördare, och slängde ett kuvert över Roberts axel. Det hamnade ljudlöst på skrivbordet. Mördaren backade vaksamt mot ett fönster medan Robert förblev stillastående. ”Öppna det inte än.” Mördaren störtade ut genom ett slutet fönster med ett kras, hamnade på brandstegen och började springa uppför trapporna. Brandstegen mullrade av hans steg.
Robert ryckte vårdslöst ut en skrivbordslåda där han förvarade en pistol, med sådan kraft att lådan lossnade ur sitt fäste. Med den fria handen tog han samtidigt pistolen. Då lådan föll till golvet med en duns och innehållet spreds ut var Robert redan på väg till fönstret. Han kikade ut och fann att mördaren skyndade uppåt mot taket. Överraskande eftersom att det inte fanns någon flyktväg därifrån.
Mördaren stannade upp och öppnade eld mot Robert som drog in huvudet genom fönstret igen och undkom skotten med små marginaler. Han övergav sitt impulsiva beteende och jäktade i stället ut ur kontoret och vidare genom korridoren medan han ropade till kollegor: ”en gärningsman är på väg till taket. Ta fast honom!”
Det ösregnade och åskade. Mördaren joggade tvärs över taket. Han var svartklädd och dolde ansiktet med en mask. Han stannade vid takkanten och såg ut över gatorna. 50 meter nedanför honom vimlade trafiken.
”Lägg dig ned med händerna på ryggen!” beordrade Robert som just hunnit upp på taket. En stor skara poliser utgjorde hans bakgrund. De siktade alla hotfullt med sina skjutvapen på mördaren och närmade sig sakta. ”Tvinga oss inte att använda våld utan lägg dig ned med händerna på ryggen”, upprepade Robert, ännu strängare den här gången.
Då kom det långsamma och obehagliga skrattet igen som kännetecknade mördaren. ”Läs meddelandet”, sa han hånfullt. ”Det kan rädda ditt liv.”
Robert öppnade oförsiktigt kuvertet och läste innehållet. ”Det står: ’två minuter’. Vad betyder det?” frågade han argt.
”Lyssna”, föreslog mördaren. Sedan vände han ryggen åt dem och dök över kanten, nedför byggnaden. Då lade Robert och hans kollegor märke till ett pip för varje sekund. Ett pip från en tickande bomb.
Mördaren föll i samma hastighet som regndropparna omkring honom och marken rusade allt närmare. Med 20 meter kvar till landning drog han i ett snöre så att förpackningen på hans rygg utvecklades till en fallskärm. Civila åskådade nyfiket honom när han dalade, omedvetna om faran de befann sig i. Mördaren landade på fötterna och ena handens fingertoppar. Snabbt lösgjorde han sig från fallskärmen, knuffade undan folk som stod i vägen medan han skyndade mot sin motorcykel som var parkerad intill trottoaren. Motorcykeln saknade ett registreringsnummer, var svart, alldeles blank, originell och kolossalt påkostad.
Poliser välde ut ur byggnaden med Robert i spetsen. Robert såg sig omkring efter brottslingen men det var för sent. Mördaren svängde redan runt ett hörn och motorcykelljudet tonade bort. I nästa ögonblick hördes ett doft muller från toppen av polisbyggnaden. Under vistelsen där hade mördaren efterlämnat en aktiverad bomb. Nu exploderade taket i bitar och stora block som vräktes ner över marken. Det ljöd som en jordbävning blandat med skräckslagna skrik då tak - och väggdelar begravde gatorna runt polisbyggnaden och dem som befann sig där. Slutligen regnade glasskärvorna från fönster över förödelsen.
Samtidigt, åkande hemåt i maxhastighet på motorcykeln, gav mördaren ifrån sig det långsamma och obehagliga skrattet igen.
Prosa (Novell)
av JB
Publicerad 2009-06-16 16:03
Alibi
Lite händelselös men väldigt bra skriven =)
2009-06-16