Jag sprang över vägen när ditt ansikte lyste genom massorna och jag smög ner på huk, tyst hyschande mjukt sjönk jag ner för jag ville inte möta dina ögon, inte möta din blick och se dom studsa iväg mot något annat, jag ville hellre leva lyckligt ovetande och inte behöva uppleva ögonblicket, se när ditt leende inte kom och när dina armar inte sträcktes ut för att ta mig i din famn, se när din hjärna kopplade bilden av mig till minnena och se hur du förmodligen betett dig som jag, smugit in i en affär som du inte ville in i bara för att slippa ögonblicket, hopplösheten, det som inte borde finnas där men som finns där, som finns där så tydligt att allt annat blir en suddig svart klump och allt ljus all uppmärksamhet all koncentration fokuseras på Dig och på Mig och vi är allt som syns men egentligen borde vi vara genomskinliga, för vi vill ju inte synas!
Eller?
Fri vers av kw
Publicerad 2010-01-12 22:43