Alla föds och alla dör. Visst, är det otroliga viktiga händelser men det är det där i mellan som räknas. Livet. För vissa känns det som om de går igenom det som osynliga små ingenting. Blir efter sin död saknad av ingen eller nästan ingen. Och där de spenderat sitt liv blir de som små skuggor. Skuggor för små för att märkas.
Ännu en dag, ännu ett helvete. Stegen ekade hur tyst hon än försökte gå. Och för varje osäkert, trevande steg så vände sig några fler hångrinande ansikten mot henne. Av en del fick hon en eller flera dödligt giftiga kommentarer slängda i ansiktet som smärtade nåt obeskrivligt och rev sönder den redan så sargade själen. Hon försökte hålla tillbaka tårarna, men förgäves. Tårarna rann ikapp med klapprandet av hennes springande fötter, och hånflinen förvandlades till ändlösa skrattande hål. När skolans toalettdörr stängdes bakom henne vek sig benen under henne och hon sjönk ner till en vaggande, skakande hög på golvet medan tårarna sprutade. Varför var hon så hatad? Hur länge skulle hon stå ut?
Inne i klassrummet. Hon satt längst ner i ena hörnet och tittade ut genom fönstret. Hennes sorgsna ögon mötte deras leende, glada ögon. Deras skratt ekade i hennes huvud. Var de lyckliga eller spelade de bara en roll i livets skådespel? Tänk om det var så, att någon gud roat satt och tittade på oss som om vi vore någon såpa på TV. Hon vände på huvudet och tittade på alla sina klasskamrater. Alla satt och diskuterade nåt som hon glömt vad det var. De satt där framme i klassrummet utan att se eller märka henne där hon satt alldeles ensam. Ingen sa taskiga saker till henne när någon vuxen var i närheten. Hon kunde inte bestämma sig för vad som var värst, att bli trackad tills det känns som om hjärtat ska sprängas i små, små vassa bitar som skär sönder själen, eller vara helt ensam i ett överbefolkat rum och ingen märker att man är där, osynlig. Klockan ringer, skoldagen är slut. Men imorgon kommer ännu en plågsamt kämpig dag om själslig överlevnad.
Hon är hemma i sitt rum. Hon sitter stilla där i mörkret och lyssnar. Egentligen så vill hon inte. Hon vill inte höra hur hennes föräldrar hatar varandra. Hon vill inte höra hur hennes föräldrar skriker åt varandra. Hon vill att de ska sluta. Sluta så att de kan se att hon håller på att gå under av sorg. Sluta så att de kan se att hon är ett tomt skal. Ett människoformat skal tömt på lycka. Hon är ensam, så ensam. Vad skulle hon inte ge för en kommentar som läker själen istället för att skära sönder den, eller bara ett vänligt hej. Hon reser sig långsamt upp. Hon tar upp dagboken som ligger på skrivbordet och börjar skriva. Hon skriver hur hon känner, hon skriver vad hon önskar.
Inne på skolans toalett. Kommentarerna, gliringarna som hon hörde varje dag i flera år ekade envist i huvudet. Vad hade hon gjort för fel? Något måste hon väl ha gjort eftersom hon var så hatad. Allt hon önskade var att någon skulle vilja att hon levde utan att använda henne som avfallshink där man kunde kasta sina smutsiga, sårande kommentarer. Men nu var det slut på det, snart skulle hon inte finnas där, snart skulle hon vara borta. Förhoppningsvis för alltid, för hon orkade inte längre, hon var så trött på den ständiga kampen att varje dag komma till skolan och få själen strimlad i små bitar av alla. Hon orkar inte kämpa längre, hon har förlorat. Så, här inne på skolans toalett ska det ta slut. Hon tar upp rakbladet som hon gömt i ena fickan. Hon sätter bladet mot handleden och drar snabbt till, förflyttar bladet till andra handleden och skär upp den. Hon känner hur kroppen töms på blod och hur själen töms på smärta. Hon kommer på att hon inte gråter. Hon känner inget behov av att gråta. Nu ser hon suddigt, och känner hur kroppen blir tyngre och tyngre när själen lämnar den.
Det är svart.
Det är över.
Det är slut.
Någon bankar på dörren och frågar om någon är där. Men hon hör inte, hon är död. Dörren öppnas och det isande skriket kommer att eka i mångas huvud en lång tid framöver.
Hon är inte längre osynlig. Ingen kan förstå vad som hänt, ingen kan förstå varför. Men en del känner ånger och skuld. En skuld som inte kan raderas. En skuld som de får leva med tills det är deras tur att dö. Och någon kommer aldrig att glömma synen av en död tjej som badar i sitt eget blod. Två föräldrar har slutat skrika av hat. Två föräldrar kan inte förstå. Alla ser den osynliga tjejen där hon ligger i sin kista. Hon är blek, men ser fridfull ut. Hon kommer aldrig mer att känna den fruktansvärda smärtan som hon levde med, dag ut och dag in, år efter år. Hon är fri. Dagboken är nu läst av många. Den berättar en sorglig och onödig historia. Frågorna är så många, svaren är så få. Varför ar det så svårt att acceptera människor som de är? Borde man inte kunna vara den man är utan att straffas för det? Ett snällt ord kan betyda så mycket. Ett snällt ord kan rädda liv.
Prosa (Novell)
av Grönögd
Publicerad 2005-10-30 14:05
osynlig
jag älskar den<3
2006-03-20