Du är hammarslag i mitt hjärta,
slår allt hårdare,
trummor.
Känner du rytmen?
Vill låta mina händer,
smaka på din kropp.
Långsamt smeka dig varm,
för jag vet att du också
fryser i själen.
Han är pojken med silverkedjan,
den kalla metallen kring hans hals.
Jag är Fjärilsflickan,
med ärrade vingar,
fick jag lära mig flyga igen.
Din tunga formade orden,
i min mun,
med dina kyssar.
Livslängtan.
Jag vägrade falla,
vägrade krossas mot asfalten,
vägrade gå tillbaka till monstren.
Ville inte vara mörkrädd,
gömd i en glaskula av låtsastrygghet.
Ville inte vara,
den femåriga flickans,
desperata skrik längre.
Små, små törnrostaggar,
fick jag dra ur mina handleder.
Utan dina läppar,
hade jag varit stum,
kvävt stämbanden med svarta silkesband.
Du gav mig liv,
när du smekte mig mjuk igen.
Början verkade så långt bort,
slutet så nära då,
när jag blev en skuggtjänare.
Böjde huvudet,
bugade för rädslan,
tjänade smärtan.
Man kan inte räkna sår,
som finns innanför huden.
Du helar mig
med dina andetag,
din varma andedräkt
mot min nacke om nätterna.
Hand i hand,
hud mot hud,
kan man komma närmare än så?
Du viskar ord som
bränner i min kropp,
letar sig längre in,
bland platser skyddade av hänglås.
Du är hammarslag i mitt hjärta,
slår allt hårdare,
trummor.
Känner du rytmen?
Du är inuti,
du är min puls,
mina hjärtslag.
Du är min längtan.
*
Fri vers av Fjärilsflickan
Publicerad 2010-05-21 14:42
Molidae
Väldigt, väldigt vackert. Bland det bästa jag har läst, tror jag. Bokmärks.
2010-07-31
Jazz Baronen
jättevackert
2010-06-24
Drömkram
Din poesi är otroligt vacker och underbar att läsa. Det är det för att du skriver ärliga känslor och du skriver uppriktigt. Det är det vackraste som finns. Du skriver känslosamt och du återger ditt personliga på ett berörande sätt. Jättefint! Kram
2010-05-22