För att fängsla och förvränga.
Så lysande du verkade då.
Där jag stod med ögon blå.
En väv av honungstrådar,
Jag förstår varför dem alla trånar.
Så ung jag då var.
Och fina du, tycktes ha alla svar.
Du svepte mig från mina fötter.
Drog upp mig från mina rötter.
Men jag vet att skenet det bedrar.
Men jag vet att vi blir sorgens brudpar.
Du sa att människan hon skyr spindeln svart,
ty den lyfter fram allt det mörka som inuti henne vart.
- 'Vi kommer leva ett vackert liv, du och jag.' Du sa.
- 'Allt längs tråden du önskar ska du ha!'
Men jag vet var trådarna leder.
Men jag vet varför hen inte längre lever.
Fri vers (Prosapoesi)
av Vinterkungen
Publicerad 2013-07-18 00:36
Bitförbit
Den är så braaaa. Du är en fantastisk skribent!
2013-07-23