det är maj och försommarens knoppar slår blygt upp sina ögon
möter min blick med förtröstan
vinden smeker mina kinder torra från tårar
himmelens fåglar som rör sig i sträck över nejden
någonstans en gök
långt där borta färglägger molnen minnena av er i rosa dräkt
vet du, mamma,
jag tror det var du som lärde mig att stanna upp
att tillåta mig att se färgerna när kvällen kommer
att måla dagern när andan faller på
vet du, pappa
jag tror det var du som gav mig så mycket musik inombords
att händerna inte kan låta bli att ge pianots tangenter liv åt kvällen
hör hur vi nynnar, låter fötterna dansa och omfamna sorgen en stund
jag vet ju att ni vill
att jag inte bara stannar upp
det finns så mycket uppmuntran i era blickar
som jag tar med mig där jag går
blir så glad när jag ser
att ni följer mig från molnen
vet att ni finns där
Fri vers av © Birgitta Wäppling
Publicerad 2023-06-04 23:14
Eva Langrath
Varm dikt om en far och en mor som tittar ner från molnen.
2023-06-11
Monika A Mirsch
Det var minsann första gången som jag blir förärad en 'astronaut' -färd. Jordens grönska ser sååå god ut från dessa höjder!
2023-06-05