Bär mitt anlete mot en mörk död
Särskiljer mig inte speciellt mot någon annan i denna kalla resa
Blev av liv född, ett arv som dödar mig
Pk alkolister som klagar sig bruna så länge dom gör sig hörd
En dag dör dom med, liksom jag
Vem minns deras klagan vem hörde mig
Är det tystnad eller galenskap som vattnar domen
hur i betraktelsens namn man betraktar allt
Funderar länge i skägg buren
Där bryter vi tyngd, livets phenomen är tungt att bära
hon , han , eller hen
Raseri präglar mitt inre, stör mig på så många moment
viktigaste är vad kommer att hända och vad som har hänt
Klockan klämtar och döden dansar runt om
tankar är en svaghet då det valsas om
snart inget kvar av allt jag sagt o tror på
likblek vattnandes efter liv
Hur står vi upp mot liv
en resa ur en dödsdömds perspektiv
kastar ur mig ord för att lämna avtryck på denna jord
men resan mot mörker är en resa mot moder jord
Fri vers av Frostheim
Publicerad 2015-03-14 04:57