Jag glömmer aldrig den där morgonen då gatstenarna blänkte av fukt efter nattens dimma.
Vi möttes tidigt på morgonen gåendes på varsin sida av gatan. Blickarna förenades , vi såg verkligen på varann men ingen av oss kunde förmå sig att ens le eller nicka, det var märkligt ... vi som så många gånger tidigare kyssts i regnet och skrattat i solen.
Fri vers av Kalevas penna
Publicerad 2015-04-15 12:25