(largo)
obruten...
punkteringen... den första stavelsen i mitt namn
och dina vackra händer
som mejslade ansikten
i katedralväggen
våra ensamheter
sekvenserna
en dag kommer vinden att räkna våra förluster
återge floden dess skuggor
stapla stenar
men ännu inte...
inte än...
eftersom väntan
alltid är
ett nytt kapitel
allt jag någonsin ville var att kyssa sprickor,
bända dem öppna och lyssna till trasiga skratt
du misstog min tillgivenhet och jordens rekyler
jag var mahogny och kontinuitet
du rocailler, abstraktioner, vintervitt
och när luften blev trång
sjöng vi sånger för överlevnaden, färdades alltför hastigt
du sover
jag vakar
ett långtbortamörker
grafiskt
som tallarna emot en djupröd himmel
såren begravda
tystade
likt övervintrade getingar
frusen
fiolens röst som vilar i luften
ännu en i raden av stjärnklara nätter
skriv mig...
skriv mig ett ord så att jag inte tänker
i den riktning där du inte är...
så att inte ångern
jagar mig ut
ur mitt förflutna...
Fri vers (Fri form)
av Domenico
Publicerad 2019-10-26 00:17
ej medlem längre
Vacker musik. Mustigt språk. Sprickor och trasigheter. Förlust. Men även lust. Så som livet är.
2019-12-11
ej medlem längre
Stor och vacker poesi som ristar stråk av längtan under huden. Slutet, sprickorna och däri mellanrummet gror alla känslor och det som var och inte blev. Som du skriver!
2019-11-04
reminiscenser
Jag får rysningar av dina ord.
2019-10-30
HelenaW
Framför det förflutna jagar tankarna på för att hitta vägen hem till.. Dig.
2019-10-29
Bjarne Nordbö
Det är mig en vila att vandra bland dina rader. Snyggt framfört. Mycket snyggt.
2019-10-26
Lena Själsöga Keijser
detta vackra språk denna vackra andning hur du målar hur själars strängar kan vibrera denna vackra ömhet längtan bilden du skriver med ditt hjärta är oerhört vacker berörande djup
2019-10-26
ej medlem längre
Jättevacker dikt
2019-10-26