stannade kvar
såg dig försvinna
från, iväg och bort
ett hjärta som inte vill leva,
tid som jag vill ska upphöra
i ett liv som saknar värde
ser iväg som tragedi
där flytande är enbart ett syre
som kyls ned, avdunstar
och ger allt annat än liv
kan inte se,
förstå, acceptera
vill bara försvinna
från skorpan av en jord
bort från medvetandets hunger
och in i ett tunnelseende av ingenting
där mörkret sluter sig kring atomer
skapad av hjärtlösa demoner,
stannar kvar,
i ensam atmosfär,
skör framtid
utan förhoppning,
med kors att bära mellan skuldror
och en känsla som för mig in i skuggornas dal,
skam,
sträcker ut en hand
över öppet hav
väntar,
att du uppenbarar dig
trots att mitt sinne redan vet
att du alltid kommer fortsätta
för evigt vara,
ständigt bli,
ett minne
Prosa av Max Poisé
Publicerad 2020-04-26 08:02
Öknens Ros
Leva i framtiden med ett minne som inte kan utplånas.
2020-04-26
Pia Laurell (fd Kal Wallin)
Ett minne av någon man älskat ( och fortfarande älskar) stannar kvar lika starkt som smärtan man känner. Vissa dagar kan kännas bättre, och andra dagar kommer allt tillbaka som en ilning i kroppen...
2020-04-26
Lena Staaf
Tomhet och smärta fint gestaltad. Skam kan jag förstå. En till synes irrationell känsla. Men man skäms när ens älskade inte kan älska en mer. Som att det är man själv som inte är värd att älska. Fast det inte är så.
2020-04-26
Cikoria Blå
Vemodet anas och sorg. Men skam? Vackra rader, som ger en lite att fundera över.
2020-04-26
ej medlem längre
Vemodigt men samtidigt vackert, särskilt sista strofen. Snyggt..
2020-04-26