Den euforiska trygghetsnarkomanen

Jag stötte på en äkta max utpräglad trygghetsnarkoman en dag. Han var alldeles avtrubbad och bedövad, euforiskt groggy, svävande omkring i rummet samtidigt som han deklarerade att
exakt allting skulle vara på hans villkor och premisser. I sin trygghetsnarkomani så insåg han inte hur nära han befann sig avgrunden för hela tillvaron var fluffiga rosa moln på vilka han och hans perfekta familj körde allt på fullkomlig säkerhet och förutsägbarhet, och för att få audiens hos dessa smått kungliga högvördigheter måste man uppfylla vissa kriterier och koder vilket är omöjligt. Hans själsliga förstoppning dövade han med massor av mat och mängder av alkohol. Ångesten hade han en perfekt strategi för att bemästra, han förträngde och helt enkelt distraherade sig med ännu en medelmåttig film. Det ska vara gott att leva. Det ska vara gott att leva, det ska vara himmelskt gott att leva!!! Jag frågade honom varför han höll andan, varför han inte andades, och varför han blundade. Det kan finnas farliga saker i luften och och det kan vara livsfarligt att se vissa saker, man lever farligt av att se folk i ögonen för folk är i allmänhet galna Trygghetsnarkomanen åker runt runt i årsrondellen och kommer ingenstans i sin mognad och utveckling, men det är han inte medveten om. Inbitet kristen är han, fullt övertygad om att Gud kan hjälpa honom i alla lägen och alla situationer. Sorg och ängslan är av ondo och kommer från djävulen. Han är så stolt över sin nya bil som glänser i solskenet. För att fylla sin inre öken av tomhet så åker han en tur. Ahh vad det är underbart att leva och vad alla tycker om mig!