Det känns som att atmosfären på det tråkiga rättspsykiatriska sjukhuset är full av demoner. Jag är blind och kan inte andas och sortera. På stadsbussen var det förfärligt. Här på det svalkande strukturerade stadsbiblioteket är det lugnt. Men Coronas stress finns överallt. Folk är skräckslagna för den ondskefulla döden och distraherar och tröstar sig med shopping och glass. Jorden kommer att gå under om 300 år om vi fortsätter med vår svulstigt överdrivna livsstil. Jag ser människor på stan som ser väldigt vilsna ut, oerhört slitna och nedgångna.

Oroande många lider av fetma. Själv lider jag av att vara ett ufo som befinner sig på fel planet, men jag måste fullfölja mitt heliga uppdrag här, sprida kärlekens varma ljus och meningsfullhet. Nicolaikyrkan är nästan tom, folk skiter blankt i Gud, men Han ser till att ta hand om allt som lever. Jag känner vördnad, respekt och ömhet inför människorna.

Den rättspsykiatriska avdelningen suger musten ur mig, men jag ska snart flytta hem till min stuga Lillebo, som ska bli en plats för ordning, ömhet och humor.