Man älskade dem så mycket.

Man hade viljan
det hade man.

Man älskade dem
det gjorde man.

Man gjorde sitt bästa,
det gjorde man.

Man sa de vackraste orden,
det gjorde man.

Eller tänkte man bara?
Man trodde de förstod ändå.

Visade man dem den glädje man kände
över att just de var de bästa på jorden?

Man gjorde det nog.
Man gjorde det!

Man gjorde fel...
Massor av gånger.

Man var inte bättre än så.

Men man är till brädden fylld
av glädje över att man
aldrig gav upp.

Man har dem i sitt liv.
De finns där, och de ser på en
med kärleksfulla ögon.

Man kunde ha gjort allt mycket,
mycket bättre...

Men någon vackrare och finare än dessa
människor kunde en inte önska sig...