Du är det första vakna andetaget;
medvetandet i hur solstrimman
känns på ett ensamt hudparti
Du är tyngden
Den omfamnade;
befinner sig i närheten,
bakom bröstkorgen
Den sista erövringen
Inuti mitt hjärta
är du ännu en kokong
Gravitationen inkapslad
i hemlighet
Jag drömmer om att åka gondol
en vacker dag
Vara i fjärilsdansen ett ögonblick;
i ett livslångt varande
helst
Lidandet
Dina fotsteg
Liknar mina
och det gör så ont att gå
när benen väger mest
Är du konungen
Du kanske var vikingen
Möjligt att vi redan bytt plats
Alla hårstrån jag offrat då vikingens första blir skonad sitt hår, och fråga då heller inte vilka som varit min fruktan, då det är ett uppdrag som måste få ett slu
men du är mer vacker än så
Det jag vet
är att du är sårbar
Du är så djup
och så hel
Eller
som jag
ser på en vildvuxen rosenbuske
en sorglig dag
vet jag att taggen vill mörda
och allt du behöver veta
är jag
Prosa av JARNSAXA
Publicerad 2021-04-12 23:36
JARNSAXA
Tack för att du själv är någon att relatera. Eller kanske bara finna sig.
2021-04-15
swim
De långa avståndens väg... för vissa svårare att acceptera än för andra. Det går att tappa fattningen här, snyggt diktat!
2021-04-15