2021.10.20 onsdag
Här står jag instängd i de öppna vita vidderna med mitt eget flås i nacken. Ögonen ser inåt och tankarna pulserar i tinningarna. Om jag bara orkar några meter till. Jag ser ut över skymningslandet. Nu är inte hopplösheten långt borta. Svetten kyler mig och frossan stiger sakta ur marken. Mitt i vinterland. Vart ska jag gå nu? Jag ser vidare ut genom rymden. Upp, upp mot stjärnorna. Gråterskorna reser sig för att se bättre, men än är inte min stund kommen. Jag har tagit evangelium av Johannes som signaturmelodi. Livet värmer med blodet och mina stumna fingrar repar mod. Mil från lyktans sken. På platsen där tanken slår långsammare än förväntan på det oförklarliga, att Herren Sebaot vill att jag ska vara människornas Gud åt Honom, ser jag att glädjen lever än.
Mitt i skymningslandet.
Prosa av Mats Kitok-Lundmark
Publicerad 2021-10-20 12:09
Solweig Jansson
Nu har jag även lyssnat och det var jättefint att höra dig läsa !
2021-10-22
Solweig Jansson
Första meningen är suverän och sätter tonen som är stark om tvivel och vemod. . .
2021-10-22