Finns jag i tiden eller den i mig?
Futil, synes mig rundeln på min arm
när tungan smeker tidens sträva tand;
är visar'n blott en enkel visa, säj.
Innan något fanns fanns nog ingen tid
om så, tickad i sig självt, sig själv nog
tids nog sipprar ofog ut, ur en fog
blir så, i sinom tid, med rummet vigt.
All tid tar en stund, tidlös tveklöst minst
mest tar nog ändå att resa dess sfinx
en slät kopp kaffe så, a cup of tea;
gång efter annan, en avig sen' rät
valsar tid och rum tätatät
är min text en platt etyd, by the sea?
Bunden vers (Sonett)
av Olof Lagerhorn
Publicerad 2022-06-09 10:50
ej medlem längre
fånigt, som det gärna blir med sonetter och andra rimmade anakronismer. men det duger ju, om man vill det.
2022-12-05
Grubbelmia
Tack för en text som berör! Grubblar vidare på denna strof "när tungan smeker tidens sträva tand"... Kram /Grubbelmia
2022-08-11
lodjuret/seglare
Envar sin egen bästa och som värsta vän, det har genom tiderna poeter haft på känn
2022-08-05
lodjuret/seglare
Bokmärker förstås den i mitt tycke högtravande textens början, men dä ä kul att kunne läs litt av vart, å de rätt snart...
2022-08-05
Lena Staaf
Elegant sonett med spännande ordvändningar och tankar om tiden.
2022-07-26
Bo Lövhalka
En mycket bra text
2022-07-18
Sparvögat
Så fint fångar du tidens rörelse…
2022-06-14
Marita Ohlquist
En fantastisk text som får mig att fundera på mina tankar om tiden.
2022-06-10
Kajan
Sinnrikt sammanfogad, med flera smått fascinerande vändningar, är detta dokument över tiden; och väl värd att stanna vid en stund.
2022-06-09