Olov satt på hästryggen och tittade framåt längs marschkolonnen som ringlade sig fram längs den smala vägen i det lövskogstäckta kullriga landskapet. Den sträckte sig så långt bort som han kunde se, där han satt och kisade med smala ögon i det skarpa dagsljuset. Inte ens när han nådde toppen av ett förvisso, lågt backkrön, kunde han skymta kolonnens början. Det var väldans vad armén var utsträckt, tänkte han. Det skulle ta en försvarlig tid att samla ihop den inför en strid, var hans nästa tanke, där han satt på hästryggen och halvsov, trots ömmande bak, medan mil lades på mil i strävan att jaga fatt på fiendens undflyende armé, innan vintern slog till med allt vad svårigheter det medförde för ett fälttåg, avbrutet endast av ett par kortare matraster då och då. När så kvällningen kröp inpå dem med falnande ljus och kylslagna nätter hade han svårt att sova ordentligt. Han var inte heller road av spel och dobbel, så han drog sig ofta undan sina spelande kamrater och flanerade istället så ofta han fick tillfällen hellre omkring i trakten och studerade den annorlunda byggtekniken eller gamla historiska byggnader som det fanns fler av i dessa trakter än hemmavid. Han var road att gå omkring i sådana gamla byggnader och föreställde sig då, dåtidens människor för sin sinnebild, som om han kunde göra en tidsresa dit och osynlig vandra omkring bland dem. Ibland fick han underliga blickar av andra besökanden, antagligen av den anledningen att han småleende gick omkring där som en annan tok utan förstånd, insjunken i sina fantasier, men det bjöd han på. Men bäst tyckte han att det var om han fick fatt på någon som hade bott där i trakten eller rent av i byggnaden en längre tid. De kunde oftast återge några intressanta anekdoter som roade honom hjärtligt, förutom också då förståss rent historiska fakta. Dessa stunder var välkomna om än korta avbrott som stärkte honom i sinnet i dessa annars så krigiska tider. Han hoppades innerligt att de denna gång skulle få en längre tids vila, vilket de alla kunde behöva vid nästa anhalt, som var vad det hade sagts honom, en av de större städerna häromkring. Detta fick honom att lättare härda ut där han satt på hästryggen och led av tilltagande ömmande bak och molande ryggvärk. Ibland var det bättre tyckte han att vandra en längre sträcka än att sitta där på hästen, detta då förståss om man slapp att bära någon tyngre last. Bara en sådan sak som den tunga musköten kunde bli en riktigt otäck börda, då den kunde skava och nöta på flera ställen så man nästan blev tokig.
En dag efter lång tids färd, kunde han se hur knektarna längre fram på ett backkrön stannade upp och pekade framåt. Ryktet spred sig snabbt bakåt i ledet att staden som var deras nästa anhalt låg därframme. Olov blev som övriga ryttare ivrig och alla manade de på sina hästar för att skåda staden. Staden som framträdde inför Olovs ögon när han nådde upp på toppen av backkrönet, gjorde ett imponerande intryck på honom, där den låg vackert inbäddad i grönska. Stadens tinnar och torn stack upp i stort antal bakom den väl tilltagna försvarsmuren som omgärdade staden, som var den största stad han hittills hade sett av dem de intagit under deras jakt på den undflyende fiendearmén, som de tidigare i år lyckosamt hade slagit i en drabbning, fastän fienden hade varit vida överlägsen i antal. Fiendearmén var inte förlagd i staden utan hotades med intagande enbart i syfte att skaffa proviantering för vår armé inför den annalkande vintern. Några större förråd gick ju inte att ha med sig på en sådan här kampanj, utan vad som behövdes fick tas ut från trakterna som passerades. Visserligen hade vår armé till skillnad från andras krav på sig från kungen att vi skulle göra rätt för oss, men vad det innebar så inte stod den kompensationen i relation för vad som togs från den redan svårt drabbade befolkningen. Förutom att det trots allt även förekom ren stöld från utfattiga bönder. Så inte var vi direkt älskade av lokalbefolkningen inte.
Ganska snart efter att uppmarschen var avklarad och armén samlad, sattes det igång med byggande av värn och andra försvarsanläggningar, inför den väntade belägringen av staden. Detta fastän det ännu inte hade begärts något besked huruvida stadens styrande män accepterade en brandskattning eller inte. Olov tänkte att det kan väl aldrig ändå inte vara fel att planera för det värsta, som i detta fall skulle vara att staden vägrade ge med sig och en utdragen belägring vidtog till allas inblandades nackdel. Olov själv undkom slitgörat med att gräva då han fick i uppdrag att vara ordonnans mellan olika befäl placerade runt om utanför staden, vilket passade honom utmärkt, då han därigenom fick en möjlighet att besöka de olika herresäten som fanns där i trakten, och där de högre officerarna passade på att förlägga sina kvarter. Han betraktade när han på uppdrag sakta red förbi några knektar, hur dessa fick slita hårt med den torra marken, som dessutom var genomkorsad av sega trädrötter. Stackars satar, sade Olov medkännande för sig själv i sympati och var samtidigt tacksam för att slippa slavgörat med grävandet av dessa försvarsanläggningar. För att inte tala om tunnlarna som skulle grävas ända fram till stadens murar och skulle användas till att om möjligt för att av minörer spränga hål i stadsmuren. Om nu inte kanonerna kunde klara av det jobbet innan dess förståss. Kanonaden hade satt igång nästan omedelbart efter uppmarschen där kanonernas dån hördes vida omkring, även på långt avstånd kunde de höras som dova smällar. Kanonerna spydde död och förstörelse i en aldrig avtagande kanonad. Den hade pågått ett par dagar nu och gjorde det svårt för Olov att få någon nattro, och han hade därför varit uppe den senaste natten och på kort avstånd betraktat hur en kanonbesättning i en outtröttlig intränad serie rörelser fick kanonen att med jämna mellanrum skicka iväg en kanonkula in över staden. När mörkret lagt sig och skjutandet fortsatte så kunde Olov fascinerad se hur hela kanonen glödde svagt i mörkret av värmen från alla kanonskotten. Olov kunde till och med, om än svagt, urskilja ansiktsdragen på kanonbesättningen i det svaga rödaktiga skenet från kanonen, samtidigt som hela scenen i bakgrunden lystes upp av bränder, vilket gjorde att hela staden såg ut att vara upplyst. Han kände med stadens befolkning som utsattes för detta bombardemang, som krossade hus efter hus och begravde nära och kära i bråten från sammanrasande hus.
En dag syntes en vit flagga sticka upp ovanför stadsporten, vilket påpassliga spanare genast lade märke till och meddelade kungen därom, som gav order om att beskjutningen tillfälligt skulle upphöra. Straxt efter att eldgivningen lagt sig, öppnades stadsportarna och Olov såg på håll där han satt på sin häst, vad han antog var förhandlare för staden kom ridande ut genom stadsporten. Det var sex stycken personer kunde han räkna dem till. Vår kung och hans närmaste befälhavare satt även de till häst och ett stycke ifrån där Olov satt, inväntande dessa förmodade förhandlare, för att utröna vad de skulle kunna ha att säga. Olov hoppades på att stadens förhandlare skulle gå med på den erbjudna brandskattningen, vilket skulle bespara både dem och oss ett utdraget lidande, i form av grävande av värn och tunnlar, ett otal dödade, kanske svält för dem i staden och om vi lyckas inta staden, en omfattande förstörelse och plundring. De förmodade förhandlarna närmade sig kungen och hans närmaste på den slingrande vägen nedanför, där Olov satt ovanför på en mindre höjd och tittade ut över sceneriet med staden och dess omgivningar. Han tyckte att det var en skön syn för ögat, där staden låg vackert inbäddad i omgivande grönska i en bred dalgång, med en å som ringlade sig förbi stadens östra ytterkant. Han vände för ett ögonblick sig mot kungen och hans sällskap och såg hur kungens pager slutförde förberedelserna av mottagandet för att sedan närmast uppslukas av skuggorna, stående avvaktande i skymundan, redo att rycka in om de blev kallade. Olov vände åter blicken tillbaka mot vägen nedanför och kunde där se hur några ur vårat rytteri slöt upp ett stycke bakom förhandlarna som vakter, utifall de skulle ta sig för någon fuffens. Likaså slöt några knektar ur grenadjärerna upp bakom kungen som livvakt. Olov kunde sedan i sin egenskap av ordonnans på nära håll både se och höra allt om hur det förlöpte med underhandlingarna mellan, som hans tidigare antagande hade visat sig vara korrekt, stadens företrädare och vår kung. Olov såg efter ett tag hur kungens ansikte blev blossande rött. Kungen skrek med hög röst av raseri; \"verdammte menn, skall ni dra döden på er för några futtiga dalers skull, är inte livet er mer kärt\". Jaha, tänkte Olov, då blir det belägring ändå då. Ännu en stad som skall raseras och människor dödas i mängd. Situationen är ju utsiktslös för staden, då de inte har någon hjälp att vänta från sin egen armé som ju blev bortjagad av oss i slaget tidigare i år. Varför då vägra att betala tribut, undrade Olov, som inte kunde förstå vad nytta det skulle tjäna till. Han såg hur stadens förhandlare hastigt lämnade förhandlingsbordet, straxt efter att kungen rasande hade rest sig och gick röd i ansiktet svärande därifrån och sparkade till en tjänare i farten, som stöp i backen med ett brak från servisen han var på väg att bära fram till dem. Olov drog sig tillbaka för att äta, då han inte ville vara i närheten om nu kungen var på det humöret, då kunde ju vad som helst hända om man skulle råka komma i hans väg. Olov kastade en blick i ögonvrån på den liggande tjänaren som gned sin ömma bak, och Olov skrattade för sig själv när han tänkte på mannen som plötsligt en dag, dykt upp på försvarsmuren och visat upp en bar ända, i vad Olov antog skulle vara ett hån riktat mot oss. Inte heller hade några av våra prickskyttar slängt iväg ett skott mot denna vita måltavla. De hade väl blivit lika förvånade de kantänka, funderade Olov. Den mannen hade då verkligen mod som utsatte sig för en så pass stor risk, och som Olov kunde se i varje fall till ingen som helst nytta. Det livade nog snarast upp våra knektar än retade oss, i varje fall vad han trodde.
Påföljande dag när Olov trots allt hade fått lite ostörd sömn på grund av ren utmattning fick han höra talas om när han vaknade, att ett försök under natten att försöka spränga stadsporten hade misslyckats. Ett antal knektar hade strukit med då de skulle aptera en sprängladdning på stadsporten och den av misstag hade utlösts mitt ibland dem. Några av dem hade överlevt svårt skadade men de kunde inte nås av de våra, då stadsbor hade dykt upp på murkrönen och beskjutit alla som försökte närma sig dem. De skadade hade legat där natten igenom i sina plågor, vrålande av smärta utan att ens få ett förbarmande dödsskott av stadens försvarare. Till slut hade de tystnat, befriade i döden från sina plågor. Stämningen i lägret var dämpad den morgonen. Många pratade om att ta ut hämnd för detta då staden intogs. Vilket fick det att rysa i Olov, då han tänkte på vad dessa arma människor skulle kunna få utstå. Han hade sett det förr och kunde inte förstå hur de kunde förmå sig till sådana bestialiska handlingar. Olov var förundrad över människans grymhet. Den visade inga gränser mot vare sig medmänniskor eller naturen i sig. Varför kan inte människan samsas, är det enbart maktbegäret som skapat detta förhållande. Han visste inte med säkerhet, för den frågan kunde väl egentligen ingen svara på, såvitt han förstod.
Några månader förflöt innan staden till sist gav upp och överlämnade sig på nåd och onåd i deras händer. En lättnad spreds bland knektarna som börjat misströsta så smått över den långa belägringen, som aldrig verkade ta slut, och det tog heller inte lång tid innan misströstan förbyttes mot förväntningar för den utlysta plundringen, som spred en otålighet bland dem istället. Motsatta känslor hade väl stadens innevånare upplevt förmodade Olov, där befolkningen först måste ha haft en förtröstan på hjälp från den egna armén för att sedan bytas ut mot förtvivlan ju längre belägringen led och denna uteblev, för att istället ersättas av både svält och sjukdomar som snabbt spred sig bland den instängda stadens innevånare.
Hästarnas hovar slamrade mot brons flatslipade stenar, upplevde Olov där han red i sakta mak i slutet av troppen på väg in till staden de nyss varit med om att erövra, efter några långa månaders belägring. Stenbron de red över slutade i anslutning till stadsporten, och sträckte sina spann över vallgraven som omgärdade stadens, som de erfarit under de förutvarande månaderna, svårforcerade försvarsmurar. Han undrade hur det stod till inne i staden. han hade inte själv deltagit i den tidigare utlysta tillåtna plundringen, som staden nu brutalt fick betala som pris för sitt hårdnackade försvar, fastän de fått ett generöst erbjudande om brandskattning men ändå valde att avstå ifrån. Att de överfallit staden berodde inte på att den var rik, utan på grund av sitt strategiska läge, som var synnerligen lämplig för proviantering och som vinterkvarter i den snart annalkande vintern.
De elakt flinande och druckna knektarna i stadsportens vakt var något spydiga i sina kommentarer när Olov och hans kamrater sakta red förbi dem. Han uppfattade glåporden ”blödiga stackare som inte ville delta i plundringen”, ”fiendesympatisörer”. Ingen av Olov eller hans kamrater sade något för att inte uppmuntra dem till gräl eller annat, då de hade sett förut hur sådant kunnat leda så långt som till mord under fyllans inverkan. De red så vidare oantastade in i staden, som Olov ansåg, trots den nu långt gångna förstörelsen, att den fortfarande var en riktigt vacker stad. De red förbi de långa leden med stadens lidande befolkning som var utdriven från sina hem för att skåda paraderandet av den segrande arméns intåg. Olov kände hur hans hjärta bultade extra hårt vid åsynen av dessa något mörkhyade och mörkhåriga kvinnor. Han förstod inte varför han drogs så speciellt till dem, då hans mor och andra i hans släkt som han växt upp med, alla var ljushåriga. Var det så enkelt att de såg så annorlunda och exotiska ut, undrade han tveksamt, vilket han inte heller trodde på. Hans svepande blick fastnade på en kvinna i samlingen som stod längs huvudgatan och betraktade deras intåg i staden. Han tittade med hettande kinder på henne som han tyckte var en otroligt vacker kvinna, med mörkt långt och svagt lockigt hår, som hängde över axlarna inramande mörkt bruna ögon och ögonbryn. Hennes blick mötte Olovs och hon såg att han närmast stirrade på henne. Hon kände väl till den typen av blick och rodnade lätt, med ett svagt leende, som fick Olov att nästan bryta kolonnen för hennes skull. Han besinnade sig svårligen och kände en nästan panisk känsla när han tänkte på att han kanske inte skulle få se denna ljuva varelse igen.
Längre fram red de förbi en plats där en gumma satt ned på huk med sin åldrade döende make i famnen. Mannen hostade blod som stänkte på gummans ansikte, som i sitt förtvivlade tillstånd, med smala ögonspringor, och blottade tänder, fick det att se ut som om hon var röd i ansiktet av vrede. kanske hon ändå var det, med all rätt, tänkte Olov, där han med sin tropp red förbi henne. Plötsligt hörde han ett tumult bakom sig, vände sig om och hann se att gumman släppt taget om mannen, och tagit upp något som Olov på sitt något långa avstånd till händelsen, uppfattade som en köttyxa och rusade emot en trupp soldater, som utan pardon stack ned henne med bössornas bajonetter. Att se sin make dödas efter antagligen, ett långt liv tillsammans, måste vara outhärdligt svårt att stå ut med, antog Olov, som inte kunde annat än åse händelsen där han satt. Kanske gjorde de en välgärning mot gumman som kanske i svår armod och med djup depression annars skulle genomlida sitt livs sista år. Olov såg en annan fasansfull syn bit därifrån, vid ett hus, hur en man kröp med största svårighet med blodet sipprande från såret i ryggen, där fortfarande en yxa satt kvar, uppför trätrappan till husets öppna veranda, där vad Olov uppfattade det som, att där låg en skändad och troligtvis död kvinna. Antagligen var det mannens hustru som han utsiktslöst att kunna lyckas med, försökt försvara till liv och heder under den tidigare utlysta plundringen.
Senare under dagen tilldelades Olov rollen som en i en vaktstyrka vid tribunalen mot de försvarande soldaterna, som ålades att plikta med livet för sitt motstånd, då de trots erbjudanden om fri lejd inte hade gett upp striden. Olov sjönk illamående sakta ned på knä i förtvivlan över vad han sedan fick se, vilket han fick bannor för av sitt befäl. Övergreppen mot civilbefolkningen hade varit svåra hade han sett, men det var inget mot vilken fasa soldaterna nu fick uppleva. De försvarande soldaterna föstes ihop i skockar och avrättades utan pardon. Några stackare av dem fick i väntan på sin egen tur att avrättas, i en sista handling här i livet, släpa iväg sina döda kamrater och slänga upp dem i stora kärror för vidare transport till någon massgrav. Blodet från den stora mängden avrättade soldater skapade när de blev dragna bort från avrättningsplatsen mot kärran, något som på litet avstånd liknade en bred röd-svart utlagd matta.
De fick efter att ha tömt staden på dess kvarvarande förnödenheter marschorder, och de fortsatte sin irrande färd efter ett nytt vinterkvarter. Den sköna synen av staden han förut sett från höjden ut över staden, var nu bedrövlig. Olov såg över axeln hur den förut så vackra staden nu stod i ruiner och röken från bränderna sakta letade sig upp emot himlen. Detta var alltså ett befrielsekrig tänkte Olov betryckt.
Prosa (Novell)
av Tre Rosor
Publicerad 2006-08-07 21:25