Förord
Det hela började då min far, Daniel Müller, hittade en helt ny planet. Första gången han och hans team av astronomer såg den, utlöstes flera jordbävningar med åtminstone en åtta på Richterskalan. Ett halvår senare försvann plötsligt planeten, likaväl min far. Vi hade ingen aning om vad som hade hänt. Jag var bara fyra år, så jag förstod bara att far var borta, vilket gjorde mig lite sårad att han bara lämnade oss. När planeten dök upp igen, lika plötsligt som den försvann, kröp det ut nya djurarter ur marken. De såg ut som vanliga harar och älgar, men när man närmade dem öppnade de sina huvuden som blommor och spottade ett slem som irriterade huden i några timmar (det tog dessutom ut hela systemet i kroppen på de personer som hade varit i kontakt med slemmet tills även de blev som djuret som spottade på dem). Men det fanns fortfarande inte ett enda spår av far, han verkade vara borta för alltid. regeringen försökte komma på ett motgift , men efter tre år lade de ned projektet, så istället tvingade de ner alla människor i bunkrar de hade byggt i förväg.
Nu kommer jag in i bilden, när jag väl hade vuxit upp var jag definitionen av en bråkstake, jag hatade regler, och min moraliska sida tog far bort från mig när han försvann. Hans försvinnande tog kol på mig, och det gjorde det inte heller lättare att följa regler och tänka på annat när folk i min omgivning dog som kor hos slaktaren. Efter drygt fem år i bunkrarna blev jag gripen på ett muséum, då jag hade plockat upp en tavla (Jag har för mig att den heter något i stil med skriket) och kastat iväg den mot en annan gäst som höll i ett litet spädbarn. Sekunder senare hade jag begått mitt första mord. ungdomsfängelset de satte lilla tolvåriga mig i användes inte för att försöka få in oss i samhället igen, utan det var ett labb där fångarna är försökskaniner –Man hade kunnat tro att vi skulle bli behandlade bättre än de vuxna, men eftersom vi är både kriminella och barn har vi tydligen inga känslor– så här har jag varit fast de senaste fyra eller fem (jag tappade räkningen någonstans vid dag sjuhundra trettio) åren av mitt liv. testen de gör på oss kan vara allt från att spreja lite parfym på armen för att se om huden reagerar på den, till att man blir sprängd i bitar, jag kände en grabb, hade nyss kommit hit på grund av att han hade skrivit något dåligt om vår ärade ledare (diktator) Cristín Palferch på en vägg. när jag gick förbi hans försök rum lite senare och försökte se in genom fönstret mellan korridoren och hans rum kunde man bara se blod. genom en liten glipa av splattret såg jag en trasig stol omringad av tre städerskor som varsamt skrubbade väggarna för att dölja att mordet hade inträffat alls.
Dag I
När vakterna äntligen öppnar min dörr stirrar jag på dem med ett helt neutralt ansikte. Jag vet inte vilka experiment de kommer göra på mig idag, men vad det än är vill jag bara få det överstökat, så jag lyder dem.
Jag förstår inte riktigt vilka tester de vill testa på mig idag, och de gör det inte heller lättare för mig att förstå när de opererar in ett litet, men hårt chip i pannan –det sticker delvis ut. det ser ut som en kamera, men jag är inte helt säker jag har suttit inne så länge att jag har glömt hur normala saker ser ut– Medan jag har tänkt på de som har varit offer för regeringens hemska experiment har vakterna föst ut mig till en dörr med oändliga säkerhetsåtgärder, efter att den femtioelfte nyckeln har vridits och dragits ur öppnas äntligen dörren till ett rum med åtminstone fyrtio ungdomar.
Rummet är fyllt av vapen av olika slag, maskingevär, svärd och yxor. Ungdomarna ser ut att vara mellan tolv och sjutton år, och de allra flesta kollar in vapnen som finns. Jag vet inte vad jag ska göra, ska jag lära känna någon eller inte?
Fördelen med att lära känna folk är att det kommer bli lättare att överleva, om det nu blir någon kamp för över- levnad, men det är bra att vara på den säkra sidan.
Nackdelen är däremot att det här kan vara en sorts mental prövning, till exempel att vakterna torterar eller brutalt mördar de man är nära. Valet är svårt, så jag låter min magkänsla bestämma. Hitta folk att lita på.
Det finns många möjligheter bland alla ungdomar, men jag väljer att gå med i ett lag som redan är uppbyggt och ser ut att ha både smarta, starka och uthålliga. Gruppen är uppbyggd av sex ungdomar, fyra killar och två tjejer. De introducerar sig själva och vad de är bra på, en av killarna (Han är ljusblond med mörkblåa ögon, han ser ut att vara runt sexton år), som verkar vara deras ledare, han är förvånansvärt svag, men han ska tydligen istället vara bra på strategi, och han är inte rädd att offra en pjäs för att vinna.
Bredvid honom står vad jag uppfattar vara hans ex(brunt hår, ljusbruna och vänliga ögon, ser också ut att vara runt sexton). Hon är förvånansvärt smal, men har en över- väldigande fysik.
De andra tre hinner inte introducera sig själva innafn vakterna leder oss till ännu en dörr, den har inte lika många lås som den förra, men är ändå extremt säkrad.
Plötsligt fylls hela det då dunkla rummet med ljus, starkt som solen. När mina ögon väl vant sig ser jag döda träd och löv som fallit till marken, vi har kommit ut i friheten. Jag vet inte hur jag ska reagera, ska jag vara glad att jag kommer få frisk luft, eller ska jag vara rädd för vad som finns där? Jag kollar på alla andra, men jag får ingen hjälp, några är fascinerade, och några är rädda.
Det dånar plötsligt i högtalarna och någon, antagligen presi- denten eller generalen, beordrar oss att gå ut.
Några tvekar, så vakterna riktar sina vapen mot dem, de allra flesta lyder, men en tjej stannar kvar. Vi andra går ut och jag hör ett pistolskott bakom oss. Jag märker att det inte bara är jag som reagerar på det, ungefär hälften rycker till när de hör skottet.
Jag trodde att vakterna skulle skrika på henne eller möjligen att de skulle ge henne stryk, bara inte det här. Men jag blir ändå nyfiken, så jag kollar bakåt. Vakterna stänger dörren men jag lyckas få en glimt, det då ljusgråa rummet har nu blivit rödprickigt av blod och hennes ögon är vidöppna i skräck.
Jag vänder mig om och vakten som förde oss hit börjar prata: “Jag har fått order från Cristín Palferch att skicka femtio kriminella ungdomar ut i det vilda för att se om människor kan klara sig där. jag hoppas ni har valt era vapen rätt, för det var den enda chansen ni fick” Fan! jag glömde göra det. säger jag tyst för mig själv, men vakten hör inte och fortsätter “Ni har fått chip och kameror inopererade i er. Lycka till.” vakten tystnar och går in i bunkern de nyss kom från.
På något magiskt sätt har de städat upp allt blod. det fanns alltså femtio från början, tills en blev skjuten, så det är då fyrtionio kvar.
En liten vit kanin kommer fram genom ett snår med ett gapande sår över ryggen. Ett barn vid tretton års åldern springer fram till kaninen och ska just hjälpa den fluffiga varelsen, då den attackerar honom.
Jag är inte säker på vad det är, men det är absolut inte en kanin. Hans grupp som sprang efter honom blir dränkta av blod, fyrtioåtta.
En av dem blir aggressiv och springer mot varelsen med full hastighet med sitt vapen (en spikklubba som verkar vara gjord av något förfalskat ämne) i sin hand. När han väl kommer fram till saken slår han den med all sin styrka med klubban, men den går sönder redan innan den nuddar kanin-mutanten.
Den har redan börjat äta den första pojken och den är inte glad att bli störd när den äter, den hugger tag om hans ben och han faller bakåt. Han försöker springa iväg, men hinner inte långt innan mutanten hinner ikapp honom, fyrtiosju.
Den här gången börjar den inte äta honom, utan går till anfall på de andra, som redan springer därifrån, efter fem minuter räknar jag ihop alla som är döda, en av dem var med i mitt lag, en pojke som var runt fjorton. sammanlagt har kanin-varelsen dödat tjugotre ungdomar, så med han som blev skjuten blit det då tjugofyra döda och tjugosex levande. Fyrtioåtta procent har redan dött.
När kaninen har kommit tillräckligt långt bort signalerar jag till de andra i min grupp att följa efter mig, vilket de gör, så vi springer åt det andra hållet.
Efter vad som känns som timmar stannar vi äntligen när vi ser vatten, ingen av oss kommer ihåg tillräckligt mycket för att veta steg för steg vad man ska göra ute i skogen om man inte har mat eller vatten, men vi har lärt oss i skolan att en människa bara kan överleva några få dagar utan vatten. Vi kommer behöva flytta snart, då vi bara har en liten pöl, runt åttio kvadratmeter och knappt två meter som djupast. Eftersom vi inte vet vad som är ätbart gör vi upp en eld och sätter oss ned vid det orangea skenet från den.
Vi vet inte riktigt vad vi ska göra, så vi introducerar oss själva, då vi inte hann säga våra namn innan vakterna föste ut oss i det okända.
Vi sitter i en ring runt gräset, sammanlagt är vi sex personer, fyra killar och två tjejer.
Till höger om mig sitter en kille med helsvart hår, som introducerar sig själv som Jack, femton år. han ser inte ut att vara så stark, men han verkar kunna ganska mycket om naturen och vad som finns i den, men han är inte tillräckligt bra på det för att kunna se vilka saker som går att äta.
Till höger om honom sitter han som var bra på strategi, Axel.
Mitt emot mig sitter hon som jag trodde var hans ex, Steph.
Något i skogen fångar min uppmärksamhet, så det enda jag förstår av de två sista är att tjejen är bra på att kasta spjut och att killen bara är fjorton år. det är ett ljud som påminner om skriken av de som blev attackerade av kaninen.
Plötsligt springer en liten pojke som ser ut att vara runt tolv. snabbt därpå kommer ett djur förklädd som en människa, men det är tydligt att det inte är en. huden har stora hål som visar skelettet på varelsen, men den reagerar inte på det. pojken får syn på oss, men hinner inte mer än tre steg innan han blir tacklad av varelsen.
Han skriker i smärta då “personen” går efter hans tarmsystem. Steph skriker i fasa, men täcker snabbt för munnen, men det är för sent, monstret släpper den halvdöda pojken och springer mot oss. Hela gruppen springer allt vad de har, men jag hamnar lite efter.
Min grupp kollar bakåt, och märker att jag inte är hos dem. De stannar och kollar åt mig. I första sekunden ser jag min grupp skrika att jag ska springa snabbare.
I andra sekunden känner jag en klo i ryggen. Smärtan är outhärdlig. Saken har spetsat min lunga. Jag försöker skrika medan den river ut mina inälvor och äter dem, men det går helt enkelt inte.
Dag II
Plötsligt kan jag röra mig igen, varelsen har sprungit bort av någon anledning, och jag har inte ont längre. Jag kollar ner på min buk och ser att den är hel, inte en skråma, men den är inte bara hel, den är även genomskinlig.
Kaninen som jag såg döda folk igår dyker upp, men den här gången försöker den inte döda mig, utan den börjar prata med mig:
”Hej, jag tänker inte slösa din tid genom att säga det på ett poetiskt sätt, du är död. du kanske undrar varför du varken är i himmelen eller helvetet, svaret är att du var precis så dålig att du skulle hamna i helvetet, men du var också tillräckligt god för att gå in genom himmelens portar, så jag, gud, satte dig här. ett halv-normalt liv; du kan flytta saker och sånt, men bara om ingen ser. om du lyckas rädda din grupp, Axel, Steph och dem, hamnar du i himmelriket, men om alla dör ger jag dig inte en extra chans. men då blir djävulen glad. Väldigt få själar är tillräckligt onda för Lucy. Och, ja, Gud är en blodtörstig kanin och Satan är en kvinna. Aja, lycka till!" "Adios!"
Kaninen tar ett stort skutt och flyger iväg. marken öppnas upp och ett lysande snöre spottas ut och marken stängs igen.
Jag förstår inte vad som menas. Så jag står bara kvar, tills kaninen dyker upp bakom mig och viskar “Följ tråden din idiot.” och plötsligt är Gud borta igen. Inte visste jag att en Gud kan ha en attityd. Men jag gör som kaninen sa åt mig och följer snöret.
Runt tio minuters vandring senare får jag syn på min grupp: Axel, Steph, Jack och de andra två mitt i en äng.
Jack sitter med huvudet i händerna och försöker andas med djupa andetag, vilket han inte lyckas så bra med. Hans ögon är blodsprängda av att han har gråtit. En ensam tår glider ner från min kind –då jag tänker på att han blev ledsen över min död, fastän han inte ens kunde mitt namn (av någon anledning kommer jag inte heller ihåg det)–
Jag ser även Steph –Som inte ser lika förstörd ut, om man jämför med de andra– försöka sitt bästa med att trösta Jack.
Axel och de andra två ser ut att försöka komma på en plan. När jag väl kommer närmare ser jag att de också har tårar rinnande nerför kinderna. Jag tänker på mitt uppdrag och hur jag ska få dem att inse att jag finns bland dem, så jag tjuvlyssnar på planen Axel och hans grupp försöker komponera. Vad jag förstår kommer de gå ännu längre bort från bunkerns ingång, jag sätter genast min plan i handling och ropar efter den vita kaninen, efter en dryg minut dyker han fram bakom träden.
Jag hinner inte förlora mer tid, så jag frågar direkt “kan jag få en penna och en bok om ätliga växter och svampar?”
Gud ser lite förvirrad men efter lite betänketid ger han mig en bok och en penna. Jag slår direkt upp boken för att checka om det är vad jag vill ha, det tar inte lång tid att se att det är vad jag bad om, jag ser blåbär och liknande i boken, så jag slår ihop boken och tackar kanin-guden. Han är precis på väg tillbaka till vad jag gissar är himmelriket när jag frågar: "Förresten, vad heter du?” Han kollar förbryllat på mig innan han svarar “John” Jag vet inte helt hur jag ska svara så jag tackar bara och John försvinner. Min grupp har inte gjort något alls, så jag har fortfarande tid på mig.
Jag letar upp alla möjliga ätliga växter jag kan hitta och lägger i en hög, jag river ut en sida utan mycket text ur boken och skriver ett meddelande till dem. nu är det bara att vänta på att de hittar högen, jag har gömt den precis så långt bort att de inte kan se den, men ändå så att de har en stor sannolikhet att hitta den. Jag väntar i vad som känns som evigheter på dem, men ingen dyker upp. Just då jag tänker ge upp dyker de upp. De ser på den stora högen växter med saliv rinnande från munnarna. När de kommer på att det kanske inte alls är ätbart upptäcker de lappen och Alex läser upp den högt:
allt detta är ätbart, Gud har skickat mig på ett uppdrag att rädda er. Det här är inte bara på grund av mitt uppdrag, utan det är även mitt sätt att säga tack för att ni tog emot mig och tänkte på mig även efter jag dog.
Jacks ögon slås upp när han kommer på vem som har skrivit lappen. Hans ögon börjar tåras av glädje när han berättar för alla andra om vem han tror skrev lappen, Axel, som ser ut att ha förstått det sen första början ser inte jätte förvånad ut men Steph och de andra ser ut att vara i chock.
Axel kollar runt för att se om någon annan har försökt att lura dem, men han ser ingen, så istället letar han efter mig. Han förstår snabbt att han inte kan se mig då jag är död. Istället säger han åt alla att frakta all mat till ängen de nyss vilade på, så de gör det.
Jag börjar fundera på om det finns vatten i närheten, så jag ger mig av och ser inte vad de gör under tiden jag letar, men de vet inte att jag går så om de frågar något kan jag inte svara dem. Jag hittar en sjö (runt femtio kvadratmeter med några klippor med en grotta på baksidan) lite drygt en kilometer bort. När jag väl kommer tillbaka får jag se en grav med lappen jag gav dem intryckt med en tagg i en liten pinne som sitter fast i marken.
Inte ett ljud hörs när jag går in i den lilla ängen de har valt att placera sig i, blommorna är vackra men giftiga enligt min bok, och gräset på något sätt grönt även om träden runtom är döda. jag plockar upp några stenar en bit bort och placerar dem bortom synhåll för min grupp. Jag river ut ännu en sida ut min bok –Jag hann memorera en stor del av boken medan jag väntade på dem– nu skriver jag ännu en lapp:
Hej igen, det finns en sjö runt en kilometer åt hållet sten pilen pekar. Har ni frågor kan ni säga dem rakt ut, jag vakar över er dygnet runt om ni inte har bett att jag ska leta upp något. jag kan tyvärr inte ändra något inom synhåll för någon, så vi får nöja oss med den här kommunikationen så länge. jag kan inte heller säga något, då ingen kan höra något jag säger i den levande dimensionen. och jag kan inte heller skada något levande.
Jag lägger lappen precis utom synhåll från lägret, bredvid den ligger en pil (den pekar mot sjön) gjord av några små stenar jag hämtade vid sjön.
Dag III
När jag vaknar är det fortfarande mörkt. Månen ligger mitt i himlen, dess sken gör att jag kan se att någon i min grupp står vakt, jag är inte trött, så jag försöker inte somna om. Istället tar jag upp min bok och memorerar resten av växterna. Det är förvånansvärt lätt nu när jag är död, jag förstår inte helt varför, jag gissar att det beror på att jag måste hjälpa min grupp, och ett bra minne kan hjälpa med det.
När jag väl är klar har solen nyss kommit upp, och de andra har inte vaknat än. Så jag ropar efter John igen, den här gången tar det knappt någon tid alls för honom att dyka upp.
“Vad fan vill du nu då? En tegelsten eller en kvadratmeter uran 235?”
“Inte visste jag att en gud kunde svära, jag börjar fundera på om jag ska döda min grupp med flit så hamnar jag inte hos dig" svarar jag "Aja, jag vill bara ha en ryggsäck med en bunt papper i.”
John stirrar på mig som om han inte förstår om jag skämtar eller inte.
Efter en stund säger han: "Jag förstår att du har en plan, för du hade inte slösat min tid med alla dessa dumma önskemål, så här.”
Han sträcker fram en mellanstor svart ryggsäck till mig, han håller inte i den, utan den bara svävar, men jag tar emot den. Innan han försvinner säger han “Den här begäran var i alla fall den mest normala du har gett mig”. Han tar ett skutt och så är han borta.
Det är egentligen bara pappret jag vill ha, ryggsäcken har inte något annat syfte än att hålla det. Det vill jag ha så jag inte behöver riva ur sidor ur min bok.
Jag har inget att göra, så jag sätter mig i gräset och väntar på att de ska vakna.
När de väl gör det ser jag dem sträcka på sig och äta från maten jag gav dem igår. Jack säger något till de andra, och alla reser sig upp och går åt olika håll. Jag gissar att de vill försöka hitta en sjö, eller något vattendrag som inte är saltvatten.
Tjejen jag inte kan namnet på springer förbi min stenpil. Hon ropar på de andra, och får syn på lappen. Hon ser ut att tveka, men när Axel kommer rycker han den ur hennes hand och väntar på dem andra innan han läser den högt för dem andra.
Det prasslar lite i en buske i utkanten av ängen, och en muterad björn –den har tre armar och fyra ben. Den är väldigt smal, och dess övre huvud (Samt stora delar av huden och lemmarna) är bortbränt– dyker upp.
Den kollar på dem i vad som känns som en evighet, tills den plötsligt far mot dem. Pojken jag inte kan namnet på står kvar i fasa medan de andra springer iväg, innan han hinner göra något kommer björnen fram till honom. De andra springer allt vad de har, med Jack först. Han skriker till de andra att de ska till sjön då han plötsligt vänder tillbaka till pojken. han försöker få tag på honom men mutten slår bort honom, han försöker igen och igen. när han till sist ger upp har han fått skrapsår och blåmärken nästan överallt och ett djupt sår på sin vänstra axel. medan de springer hörs pojkens skrik då björn mutten river honom i stycken. när de äntligen kommer till sjön slutar skirken. De kollar omkring sig efter något att äta, då de inte tog med något alls från ängen, och jag kan bara ge dem saker när de inte tittar. De väntar på Jack ett bra tag innan de hör en kvist brytas några meter bort och en blödande och blåslagen Jack ramlar ner i sjön. vattnet omkring honom blir direkt färgat av hans blod då han försöker komma upp till ytan för att andas. Jag tänkte aldrig på att testa hur djup sjön var, men nu har jag fått ett svar.
Medan de andra hjälper honom att tvätta såren lägger jag min bok på den plats de nyss var på. När Jack äntligen är tvättad går de tillbaka med Jack till den lilla stranden där boken väntar på dem. När den då lidande Jack får syn på boken lyser hans ansikte upp och det ser ut som att han försöker säga något, men han får knappt ut ett ljud. När Axel väl får syn på boken börjar han le lite. Han kollar sig runt och tackar, men han frågar också om det finns någon mutant i närheten, så jag går min väg och kollar efter något som kan skada dem. jag hör att de planerar att samla lite mat, så att de kan överleva lite längre när jag går bort från stranden. När jag har gått en liten rundtur runt skogen ser jag plötsligt en mutant, samma som som som dödade pojken bara en halv kilometer bort från stranden. Jag springer direkt tillbaka till sjön för att varna de andra, men ingen väntar på mig, ingen levande väntar på mig.
Pojken som föll offer till björnen står och glor ut i sjön. Han ser ut att vänta på någon, troligtvis mig. jag öppnar munnen, men innan ett ljud kommer ut ur min mun vänder han på sig åt mig, och sträcker ut handen. jag gissar på att han vill skaka hand som hälsning, märkligt, men inte något jag tänker något av, så jag går fram till honom och räcker ut min hand för att skaka hans, men istället för att känna hans hand i min känns den plötsligt på min hals. Han försöker döda mig
Han slår ner mig i marken så jag tappar den lilla luft jag har kvar i lungorna, när min sy börjar svartna ser jag ett vitt sken och hör sedan Johns röst, jag kan inte uttyda vad han säger, men hans röst är skarp och gäll. men syren tar slut, såväl som mitt medvetande.
Dag IV
sängen jag vaknar i känns märklig efter alla nätter jag har sovit på antingen en hård trä planka eller en äng. någon sitter vid sängens ända, jag försöker fråga vem det är, men jag kan inte, när jag försöker känns det som att jag ska kräkas. istället för att vänta på att min röst ska läka, kollar jag mig runt i vad som ser ut att vara ett sjukhus. gestalten ställer sig upp och går ut genom dörren på min vänstra sida, så jag försöker hitta någon knapp som kan få hit någon som kanske vet vad som hände. Jag får syn på en lite längre bort i rummet, men mina muskler är som fastfrusna. Det finns inget annat jag kan göra än att somna om eller beklaga mig på hur min grupp ska klara sig med den där mutant björnen, min grupp. Min grupp!
Om de dör på grund av mig kommer jag inte att bli förlåten av Gud, och därmed hamna i helvetet. Jag försöker komma på en plan, eftersom de inte vet att jag är här. Jag gissar att pojken tog över dem, och att han ska hålla dem levande medan jag ligger här, i ett litet sjukhus där jag inte ens vet var det ligger. jag inser att jag inte kan göra något härifrån, särskilt inte utan att kunna varken prata eller röra mig, så jag sluter mina ögon igen och somnar om.
Dag VI
Jag har inte kunnat röra mig alls, det enda jag har lyckats göra är att sova. En sak jag inte är svag nog för att slippa är mardrömmar. Jag har sett min grupp bli dödade så många gånger att jag börjar tvivla på om de fortfarande lever.
Jag har fått några besökare ibland. Men jag har inte lyckats se vem som är där. Jag har dock hört Johns röst prata med någon vars röst jag inte känner igen.
När jag vaknade idag lyckades jag äntligen sitta upp för att se hur rummet ser ut. Lampan är inte igång eftersom jag inte har några besökare, men jag lyckas urskilja ett skåp, fullt med lådor (troligtvis piller av olika slag) och sprutor.
Figuren jag har sett under de närmaste två dagarna ser att jag nu sitter upp.
"Du är vaken” hör jag en bekant röst säga. Jag försöker säga något, men inget ljud kommer ut.
“försök att inte prata mer än nödvändigt på ett tag, dina stämband är skadade efter strypgreppet” säger rösten till mig. “Du undrar nog hur din grupp mår” Jag nickar till svar, rösten fortsätter “Än så länge mår de bra, men de kan nog behöva din hjälp ganska snart, en till grupp är på väg mot deras håll.”
“Om du mår tillräckligt bra kan jag skicka ut d-” han hinner inte mer innan jag nickar till svar. Jag kan inte låta dem dö.
Plötsligt står jag vid sjön och ser på då min grupp plockar olika ätliga växter. Men en fråga viner i mitt huvud; Var är gruppen rösten pratade om?
Jag kollar runt sjön för att försöka hitta den, men istället hittar jag pojken som ströp mig. Han sitter på en sten och ser ut att tänka på något. När han hör mina steg vänder han sig snabbt mot mig. Jag ser att han behöver försöka för att inte ta mig i strypgrepp igen.
"Varför?" hör jag min hesa röst säga.
"Varför?" "Du bara lät mig dö, du berättade inte att den där mutantjäveln var i närheten, och på grund av det är jag här nu!” fräser han tillbaka.
“Jag visste aldrig om att det fanns en mutant nära ängen, om de andra skulle försöka rädda dig skulle de också dö.” svarar jag, lite kallare (och hesare) än vad jag tänkte.
"Säkert", fnyser han som svar. “Nu är jag i alla fall här, lika bra att hjälpa till när jag ändå inte var bra nog för himlen, och helvetet sket i mig också, så vi fick samma uppdrag”
Som på en signal börjar vi båda gå tillbaka mot sjön utan att säga ett ord till varandra. Halvvägs tillbaka hör vi ett prasslande läte bakom oss. Jag vänder mig om och förväntar mig ett djur av något slag. Men det var lite värre än det, det jag fruktade mest att det skulle vara.
gruppen de varnade om
Jag står där helt förlamad i skräck. Kommer de attackera min grupp, eller blir de allierade? är den första tanken som uppstår i mitt huvud. Jag hoppas på det andra alternativet. Bara tanken på att hamna i helvetet bara för att jag inte kunde skydda den grupp jag var med från en annan slår mig.
Det får inte hända.
jag kollar mot pojken, vi båda nickar, som om hans hat mot mig tar en paus. utan att tveka vad den andra menade följer vi efter dem. De är riktade i samma riktning som vår grupp är. Jag börjar direkt springa tillbaka, utan att kolla om pojken följer med.
Alla sitter i en ring och pratar. –Mest om strategier, men även lite om att de saknar mig och den andra pojken– Jag tar ut en lapp ur ryggsäcken och skriver lite om den andra gruppen på den. Men vart ska jag lägga den? bra fråga, de sitter i en ring, så det finns alltid någon som kollar åt det hållet jag lägger den, men samtidigt, om jag lägger den i utkanten av skogen finns det en stor risk att de inte hittar den i tid. Jag hinner inte tänka nu, så jag lägger den en dryg meter ifrån skogen. Nu handlar det bara om tur.
Jag sätter mig på en sten lite längre bort och hoppas att de ser lappen i tid. Hur länge jag sitter där på stenen och väntar är en bra fråga, minuter? timmar? Jag vet inte.
Jag kollar på medan de pratar om vad de ska göra, nu när det bara är fyra kvar.
Hitta lappen någon gång då!
Tankarna rusar igenom mitt huvud medan jag försöker komma på ett sätt att rädda min grupp från en säker död. –De har inga vapen, då de lämnade allt på ängen, inklusive vapnen– Fasan sprider sig när jag hör en kvist knäckas i närheten av klippan bakom sjön. Jag ber till John att det ska vara den andra pojken. Kaninen verkar inte höra det, för när jag öppnar ögonen ser jag en grupp på klippan.
Deras ledare verkar vara omkring femton år. Hon har brunt hår med lockar, och hennes ögon har en mjuk brun nyans. Bakom henne står en grupp på fem personer, i varierande åldrar, den yngsta ser ut att vara tretton, och den äldsta sjutton. Två av minionerna bakom henne har svart hår, och resten är blondiner. Hon säger något till de andra ungdomarna medan hon pekar på oss med sina dolkar.
Plötsligt börjar gruppen springa mot oss med sina vapen i högsta hugg. Min grupp hör prasslandet från skogen och går närmare för att inspektera.
Nej! vad gör ni?! NI KOMMER ATT DÖ!
Jag försöker få dem att lyssna, men det är lönlöst, för det första är jag död, och för det andra har jag nästan ingen röst kvar. Det enda som kommer hända är att jag tappar rösten helt.
Jag ser allt i slowmotion. Hur deras ledare hoppar ut ur skuggorna och skär halsen av Jack och flickan jag inte kan namnet på. Axel drar med sig en förstelnad och blodig Steph efter sig.
De hinner inte långt innan flickans grupp hinner ikapp dem. En kille med svart hår, kanske fjorton år, tar tag i Steph’s vrist. Hon skriker av rädsla och smärta.
Alex springer fram till pojken, drar hans kniv ur bältet och hugger pojken med den i halsen. Hans blod sprutar som en fontän, men han släpper inte taget om Steph’s arm. Gurglet skulle kunna höras mil bort. Alex drar ut kniven ur pojkens hals och hugger om och om igen i pojkens bröst tills han äntligen släpper taget om Steph och faller ihop på marken.
Steph står kvar och kollar på med fasa i blicken.
Alex, helt täckt i blod, tar tag om Steph’s hand, och försöker dra bort henne. Men den här gången rör hon sig inte ur fläcken.
Flickan och hennes grupp kommer allt närmare dem. När det är två meter mellan gruppen och Steph vaknar hon plötsligt till liv. Hon vänder sig mot Alex och mig för att kunna springa bort, men stannar tvärt. Hon öppnar sin mun för att skrika, men det enda som kommer ut är blod. Hon faller framåt så att jag och Alex kan se kniven som sticker ut ur hennes rygg.
Nu är det bara Alex kvar. Tänker jag, men det kommer nog inte vara länge. Alex kastar sig mot flickan med kniv- eggen riktad mot henne. Hon drar fram sitt svärd just när han skulle hugga henne. Han kastar sin kniv mot henne och dyker åt höger i tid. Kniven flyger bara några centimeter från hennes ansikte, men hon reagerar inte. Han ställer sig upp och ser hatiskt mot flickan. Hon flinar tillbaka. Han kollar åt det håll kniven flög –den har åkt in i ett dött träd lite längre bort– han kollar tillbaka på flickan som fortfarande flinar mot honom. Han börjar plötsligt springa mot en annan blond pojke, som håller löst i en krigsyxa.
Innan han hinner reagera tar Axel yxan, och ett ögonblick senare är hans huvud i luften. kraften i slaget gör så att hans kropp åker in i sjön och lämnar ett rött spår efter sig. huvudet faller ned efter några sekunder och bildar en egen pöl i det uttorkade gräset. en annan i flickans grupp tar snabbt upp en kniv och kastar den mot Axel.
Han försöker undvika den, men han hinner inte ducka innan kniven träffar hans axel. Han skriker i smärta och vrede medan de andra i gruppen rusar mot honom. Han drar ut kniven ur axeln, men smärtan gör att han inte kan ta alla fyra ungdomar själv.
Jag ser på medan de hugger och krossar honom. Hans skrik är troligtvis hörbara ända in i bunkern vi kom ifrån. När hans skrik slutligen upphör öppnas ett hål under mig. Jag faller i vad som känns som evigheter.
Med en hård duns landar jag på ett brännhett metallgolv. Jag kollar upp, men det enda jag ser är en kvinnlig figur med horn som sticker ut ur hennes huvud. Satan.
“Det där uppdraget gick ju bra” hör jag henne säga innan en demon drar mig in i ett rum. Skriken runt om mig är fyllda med smärta och rädsla.
Dags att starta mitt nya liv antar jag.
Skapa | Skriva av Tystopiska-fantasier
Publicerad 2024-02-11 22:04