Vem fan tror du att du är

Var det mig någonsin förvägrat eller flydde jag det okännbara. Fick aldrig frågan eller fann jag mig i tystnad. Blödande knän, hes, övergiven såg jag aldrig handen. Var sökandet på något nånsin större än på DET. Var reflektionen ens ett ögonblick försvunnen. Blev stegens framåt vågor självförverkligande profetia. Med förvirring väntande på stranden. För rädslans maniskhets livbojar blinda. I utandnings insikt skam när alla såg och alla vet. För inget är som att inte ha kontroll. Förväntningarna milda tills dess att någon syns. Skam i att vända onda ögat mot föreställd antropomorfism. Större skam när observerad. En enda människa har gott om marginal att fela. Ribban alltid lägre än igår. Inom slutna väggar blotta minnet vetskap om de andra gör att masken växer fast. Vem fan tror du att du är egentligen. Reglerna tydliga om att aldrig låtas hoppas tro på något någon allra minst sig själv. Med I den knappa pappersbilden fotot knappt suddigt urskiljbar håller jag mig fram i tron om att de ser. Det finns inte utrymme att döma något som har slutat finnas. I fullkomligen krävande försvinnande egocentrering finns inga blickar utanför. Kritiken slängd men knappast menad när kännedom sen länge är en myt. Bara en människa, men vad är det nu i föreställningarnas tid. När alla röster döms ut, tystas, aldrig längre ges ett språk. När teater inte får låta finnas men pjäsen aldrig får ta slut. Bara de som hatat överlever, som med allt de har har gjort sig till ingenting förgäves. Hopplöst projekt att inte låta fotsteg, tankar, drömmar ljuda. Endast med ett sådant hat vinner ej logiken. En universell mänsklig rit för de som tystnad inte redan har förunnats. Få av alla, kanske, men fler än mänskligheten kvar där i. Det största jag någonsin har åstadkommit är framgångsrikt ha tystat mig. Som bilden suddig fram i handen visar jag med slagen stolthet, leendet som alltid, tomt papper, applåder. Hemligheten enklare än du nånsin kunde ana, hatet som aldrig ville segra riktat åt fel håll. Blott konceptet att försöka ens var aldrig rätt. Bilden, pappret, borde brännas. Lögnen att du kunde rymmas så. Hatet för din överlevnad tjänar nu förstörelse. Du kliver upp ur vattnet, reser dig från knäna och ser upp. Där nere fanns du aldrig, ingen gjorde det. Du tar de andras lögner nu, alla som du når. Slitna papper överfyller fickor. En enda tanke ens om ilska kan förändra. Inte världen kanske bara världen din. Men på vägen kan du springa skrika sprida tankar överallt. Vilken väg vart spelar ingen roll när det är du som väljer. Med hopp om valet för än fler än du, aldrig sovandes men aldrig vakna. Med deras papper kan du inte bränna. Du vet hur ont det gör att vilja. Med omsorg i jordig mark placerade gömda i en vacker skog. Älskar dem för resan som fick dig att inte vilja mer. Önskar ingen att behöva övervinna, överge, att kunna visa, se sig själv. Det destruktiva sparar du för allt det andra sparka slå riva kasta bita bort allt du bara når. Tills allt du någonsin försökt är borta och kvar är bara människan, bara du, men med den vackraste av ilska. Det som svider, påminner om du, inte ville finna sig i något mindre eller annat än just nu. Bara människa. Inget hittepå foto att någonsin visa mer. För första gången någon annan. Lika mörbultade ser ni, vet ni, att ni är de som hatat, överlevt. Med aldrig förut skådad värme tar ni stenar, vapen, beväpnade tillsammans. För verklighet, absurditet och smärta, allt till trots. Aldrig något annat värt det. Var det mig någonsin förvägrat eller gömde jag mig bakom kännbart. Fick de som frågat någonsin ett svar. Blödande, hes, men kanske inte övergiven, såg jag aldrig händer, de som hatat före mig. De som slet mitt eget papper gång på gång. De som väntat där på vem jag skulle bli när pjäsen tagit slut. För första gången möten med en bara människa. Vem fan tror du att du är, och svaret kommer inte längre före önskan, vädjan, om att också du ska tro på dig.